fredag 3 augusti 2012
Kinderegg!
Otter 12' RIB med trailer i mint condition säljes. En robust familjefarkost för säkra och bekymmersfria sjömil på både hav och sjö. Vettigt pris och 2 års garanti ingår vid snabb affär.
Dagen före dagen före resdagen
| På toppen av berget ligger Minoa |
Vi träffade en flock fantastiskt fina getter efter frukost idag. De var högst upp på den gamla Minoiska stadens ruiner. På ett berg som majestätiskt ruvar över hela Katapola. När vi gick ut i morse hade vi ingen aning om att vi skulle hamna där.
Efter en osedvanligt seg och svår uppvakningsprocess tvingade vi oss ut för att röra på oss. Vi ville ta en lätt promenad och beslöt att följa en liten skylt mot Ancient Minoa. Vi visste bara att det var en arkeologisk utgrävning som låg nära Katapola. Med varsin liten vattenflaska gav vi oss iväg. Färden gick via en åsnestig och en serpentinväg brant uppför. Helt ensamma i obeskrivlig hetta kom vi upp på tppen av berget ovanför staden vi bor i. Utsikten är enastående.
| En 360-graders panoramabild som jag hoppas kunna lägga upp på nätet snarast. Den blir fantastisk att se i rätt läsare |
| Ser ni morgondagens middag? |
Den stad som blomstrade där uppe för 3000 år sedan var väl bevarad. Åtminstone i jämförelse med de bronsålderlämningar vi har i Sverige. Eftermiddagen ägnades åt att forska kring denna plats, men inte särskilt mycket hittade vi.
Vår resa börjar gå in i slutskedet. Vi börjar planera för att ta oss mot Santorini igen. För att spara restid kommer vi att landa på flygplatsön ett par dagar innan flighten går. Vi ska hyra oss en bil för att ta oss ifrån de värsta turiststråken och hitta ett bra boende. Innan dess ska vi ta 36 timmar på Koufonissi -den ö vi förra sommaren utnämnde till paradiset. Vi vet att vi nu kommer dit i högsäsong och att det mycket väl kan bli så att vi inte får rum för natten. Men vi vet var den gömda grottstranden finns. Det vore härligt att vara en natt där!
torsdag 2 augusti 2012
Triffidernas återkomst och annat otäckt
Richard försöker alltid skrämma mig med olika saker, och tro mig, jag är inte så lättskrämd. Jag är uppväxt med Staffan Westerberg, Vilse i pannkakan och Storpotäten så det är inte mycket som biter på mig. Det här med triffiderna har aldrig riktigt skakat mig, även om Richard tar upp det då och då.
Det var först idag jag förstod vidden av triffidernas återkomst. Richard och jag brörjade vår fredliga vandring upp till Chora och plötsligt var de överallt. Triffiderna. De var blodtörstiga och hämdlystna och sköt vilt i kring sig. Deras avkomma flög som projektiler kring smalbenen så det var bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.
Så småningom vågade vi sakta in på stegen. Richard hade lovat mig stor frukost som belöning bara jag undkom triffiderna och tog mig över berget till Chora. Jag har gått långt för sämre belöning.
Men mitt humör är kanske inte på topp när blodsockret sjunker.
Richard hade lite roligt åt min vandringsutstyrsel. Ni har varit förskonade från en sällsynt färggrann kreation a lá kloster, men The Gladiator Amanda, "El Greeko" slipper ni inte undan.
Hur som helst, upp kom vi till slut och en härlig frukost på vårat favorittorg i Chora var belöningen.
Vi går runt en stund i Chora bland trappor och små gränder. All biltrafik är förbjuden i Chora. Det är egentligen ganska självklart. En bil tar sig helt enkelt inte fram...
Vi såg de vilda tigrarna...
När det var dags för nedstigning hittade vi ÄNTLIGEN den gamla åsnestigen som leder mellan Katapola och Chora. Och som om det inte vore nog med hemskheter här kommer jag igen...
The Old Donkeytrail. Som vi letat. Promenaden nedför berget var hänförande vacker, så till den milda grad att vi till och med glömde dricka vatten på den 6 km långa vägen mot Katapola.
Mer otäckheter. På väg ner hittade vi också en död gammal get i bevattningssystemet...
Och... det är INTE jag som tar kort på sådana saker...
¨Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen, som är mödan värd.¨
Vägen var väl värd mödan, målet likaså; lätt lunch på kajen i Katapola.
Det var först idag jag förstod vidden av triffidernas återkomst. Richard och jag brörjade vår fredliga vandring upp till Chora och plötsligt var de överallt. Triffiderna. De var blodtörstiga och hämdlystna och sköt vilt i kring sig. Deras avkomma flög som projektiler kring smalbenen så det var bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.
![]() | ||
| Squirting cucumber även kallad, hmm, sprutgurka, men vi VET att det ÄR Triffiderna som är tillbaka. |
Men mitt humör är kanske inte på topp när blodsockret sjunker.
Richard hade lite roligt åt min vandringsutstyrsel. Ni har varit förskonade från en sällsynt färggrann kreation a lá kloster, men The Gladiator Amanda, "El Greeko" slipper ni inte undan.
![]() | |
| The feared El Greeko. När El Greeko slår till står Feataosten still. Gammalt djungelordspråk. |
![]() |
| Lägg märke till den lilla gumman bakomom sugröret. |
| Så snart gubben pallrar sig bort smiter hon fram till bästa sittplatsen. |
Vi såg de vilda tigrarna...
När det var dags för nedstigning hittade vi ÄNTLIGEN den gamla åsnestigen som leder mellan Katapola och Chora. Och som om det inte vore nog med hemskheter här kommer jag igen...
| Nästan anständig med lite frukost i magen. |
| Vandringskläder på. Houston, we are going down. |
Mer otäckheter. På väg ner hittade vi också en död gammal get i bevattningssystemet...
Och... det är INTE jag som tar kort på sådana saker...
| Halvvägs nere. Resting goat. |
Vägen var väl värd mödan, målet likaså; lätt lunch på kajen i Katapola.
onsdag 1 augusti 2012
Bara lata dagar
Vi har tillbringat dagen på Maltezi Beach idag också. Det är verkligen en trevlig strand, härlig stämning. Killarna som driver baren och uthyrningen av solstolar är sköna typer. Ur högtalarna strömmar ledmotivet ur Det stora blå, varvat med Bob Marley och annan lättsam må-bra-musik för att skapa den rätta beach-känslan. Då och då kommer nån förbi och talar om att nu strax finns det kalla öl. Jag har avverkat Åsa Lantz "Vår man i Shanghai" medan Richard tagit över "Vart tog den lilla söta flickan vägen" av samma författare.
Nu är vi tillbaka efter en tidig middag och Richard håller på och tar sig igenom den spännande upplösningen på boken, medan jag sitter här ute i trädgården och bara är. Tänker och tar in. Reflekterar.
Vi tänker så lika. Ofta säger Richard högt precis exakt det som jag precis tänkt och tvärtom. Och ibland tror vi olika och då måste vi googla tills Richard får rätt. :-) Vi lär oss en massa bra-att-veta saker på det viset. Som att åsnor blir uppåt 50 år gamla, och att kaktusfikon inte har särskilt lång hållbarhet...
(Jag måste göra en liten parantes här och utveckla det här åsneresonemanget. Det är ganska fantastiskt faktiskt. Att de blir så gamla. Här på Amorgos finns en dal där man släpper ut pensionerade åsnor. Tänker man rent krasst husdjursmässigt, får man ju verkligen valuta för pengarna. Och om jag skaffar en åsna när vi kommer hem - och tanken är inte helt otrevlig - så är det ganska stor risk, eller chans, att barnen får en gammal envis boricka på halsen när jag trillar av pinn.
Och med bakgrund av den här åsnekunskapen så kommer den här rörande lilla scenen från The Red Beach, Santorini i ett helt annat ljus.
Strax bortanför våra solbäddar på stranden stod en åsna. Hela dagen stod den där. Mitt i solgasset, utan vare sig mat och vatten. Hängde med huvudet och brydde sig skit i (på ren svenska) vem som passerade. På eftermiddagen spratt den plötsligt till, öronen började veva och det blev ett så muntert iiiahande och skränande om jag någonsin har hört ett. Hela åsnan såg liksom... glad och lycklig ut... om nu åsnor kan göra det. Vi kunde för vårt liv inte begripa den plötsliga förändringen. Men så vände jag på huvudet och långt bort längs stranden kommer en liten krum och fårad man. Han bär på säckar med fiskenät och några meter bakom honom studsar en liten pigg och trofast hund i sin herres fotspår. Åsnan iiahar vänligt, tar inte blicken från mannen. Igenkännandets glädje. Förstår jag ju nu. De här herrarna har ju säkert hängt med varandra ett tag!)
Vi funderar på att gå till baren Le Grand Blue igen och se Det stora blå. Filmen visas där varje kväll, och jag kan se den igen och igen. Om inte annat så för Jean Renos tokskratt och uppsynen av hans bastanta mamma. Richard kan nog tänka sig en av det berömda paraplydrinkarna också.
Där finns också WiFi så om inte annat så kan jag ju alltid passa på att skissa lite på mitt kursupplägg i Matlagning på grekisk trinett, eller "Vad du kan tillreda med hjälp av en slö matsked."
| Grundkurs 2 i Sola säkert med Richard Lindquist |
| Okontaktbar. Det är spännande nu... |
| Trädgården på Irini Studios. Jag är så glad att jag fick med klädnyporna också. |
(Jag måste göra en liten parantes här och utveckla det här åsneresonemanget. Det är ganska fantastiskt faktiskt. Att de blir så gamla. Här på Amorgos finns en dal där man släpper ut pensionerade åsnor. Tänker man rent krasst husdjursmässigt, får man ju verkligen valuta för pengarna. Och om jag skaffar en åsna när vi kommer hem - och tanken är inte helt otrevlig - så är det ganska stor risk, eller chans, att barnen får en gammal envis boricka på halsen när jag trillar av pinn.
Och med bakgrund av den här åsnekunskapen så kommer den här rörande lilla scenen från The Red Beach, Santorini i ett helt annat ljus.
Strax bortanför våra solbäddar på stranden stod en åsna. Hela dagen stod den där. Mitt i solgasset, utan vare sig mat och vatten. Hängde med huvudet och brydde sig skit i (på ren svenska) vem som passerade. På eftermiddagen spratt den plötsligt till, öronen började veva och det blev ett så muntert iiiahande och skränande om jag någonsin har hört ett. Hela åsnan såg liksom... glad och lycklig ut... om nu åsnor kan göra det. Vi kunde för vårt liv inte begripa den plötsliga förändringen. Men så vände jag på huvudet och långt bort längs stranden kommer en liten krum och fårad man. Han bär på säckar med fiskenät och några meter bakom honom studsar en liten pigg och trofast hund i sin herres fotspår. Åsnan iiahar vänligt, tar inte blicken från mannen. Igenkännandets glädje. Förstår jag ju nu. De här herrarna har ju säkert hängt med varandra ett tag!)
Där finns också WiFi så om inte annat så kan jag ju alltid passa på att skissa lite på mitt kursupplägg i Matlagning på grekisk trinett, eller "Vad du kan tillreda med hjälp av en slö matsked."
tisdag 31 juli 2012
Det blir en dag på stranden...
Halv sju behöver man inte gå upp varje dag. Idag har klockan också fått semester och vi gör alldeles precis som vi vill när vi vill.
Efter en sen frukost bestämmer vi oss för att gå till den närliggande stranden Maltezi. Vi har inga större förväntningar egentligen, ska bara kolla om det är något att ha. Det går en badbåt hit, men enligt vår reseguide så ligger stranden alldeles bakom kyrkogården, runda klippan bara...
Vattnet är så kristallklart och salt. Man flyter som en kork. Och längst bort på stranden finns små parasoll och en liten charmig bar som serverar förfriskningar, så vi blir kvar hela dagen.
Efter en sen frukost bestämmer vi oss för att gå till den närliggande stranden Maltezi. Vi har inga större förväntningar egentligen, ska bara kolla om det är något att ha. Det går en badbåt hit, men enligt vår reseguide så ligger stranden alldeles bakom kyrkogården, runda klippan bara...
| Maltezi Beach |
![]() |
| I skuggan på Maltezi |
Mouros Beach
Efter morgonens andliga spis - och lite fundersamma över om man egentligen får köra bil på munkarnas medicin - klämmer vi in oss i den lilla cirongula bilen och far vidare mot Mouros Beach.
Vi har blivit rekommenderade att åka hit för härliga klippbad och fantastisk snorkling i klara vatten och grottor. (Flickan på supermarket sa också att det ska ligga en riktigt trevlig taverna där med god mat och trevlig personal... hörde jag... inte för att det skulle intressera mig särskilt... jag menar, hur skulle det se ut... Det vet ju alla. Äter man måste man vänta minst en halvtimme innan man kan bada. Annars sjunker man ju som en sten... Men man kan ju äta lite, liksom stödäta. För den trevliga personalens skull?)
Vi blir lite förvånade när vi inser att vi är alldeles ensamma här. Stranden består av slipade svartvita stenar och vattnet är kristallklart. Vi snorklar lite. Mitt cyklop sluter inte tätt, men jag såg iallafall en liten, liten fisk innan jag gav upp. Richard var mer lyckosam.
Och en taverna finns det! Med härlig grekisk mat! Och med storslagen utsikt över det stora blå!
Länge sitter vi där. Långt efter all mat är uppäten. Med var sin bok. Njuter. Vilken fantastisk dag! Så bra som det bara kan vara.
Vi har tänkt oss en tur över bergen till Egiali, öns andra hamnstad, så vi bryter upp från den rofyllda tillvaron och är på väg igen. Vi vill se vad Egiali har att erbjuda ifall att vi kanske ska bryta upp och bo några nätter där.
Det är en och en halv mil till Egiali och det är vindlande serpentinväg hela vägen, slående vackert, men ack så brant och högt och getter på vägen.. Jag är glad att vi inte tog den lokala bussen.
Egiali är en charmig liten hamnstad, mindre än Katapola. Centralt i byn ligger en härlig sandstrand där småbarnsfamiljer trängs med badleksaker och sandiga handdukar. Det är livligt och barnvänligt. Små gränder och några få tavernor.
Om vi bara har blivit semesterlata eller är överens om att vi valt rätt hamnstad redan från början ska jag låta vara osagt. Vi bestämmer oss i alla fall för att stanna i Katapola.
| Mouros Beach |
![]() |
| Fula fiskar på Muoros Beach |
Och en taverna finns det! Med härlig grekisk mat! Och med storslagen utsikt över det stora blå!
![]() |
| Utsikt från tavernan på Mouros Beach |
Vi har tänkt oss en tur över bergen till Egiali, öns andra hamnstad, så vi bryter upp från den rofyllda tillvaron och är på väg igen. Vi vill se vad Egiali har att erbjuda ifall att vi kanske ska bryta upp och bo några nätter där.
Det är en och en halv mil till Egiali och det är vindlande serpentinväg hela vägen, slående vackert, men ack så brant och högt och getter på vägen.. Jag är glad att vi inte tog den lokala bussen.
Egiali är en charmig liten hamnstad, mindre än Katapola. Centralt i byn ligger en härlig sandstrand där småbarnsfamiljer trängs med badleksaker och sandiga handdukar. Det är livligt och barnvänligt. Små gränder och några få tavernor.
Om vi bara har blivit semesterlata eller är överens om att vi valt rätt hamnstad redan från början ska jag låta vara osagt. Vi bestämmer oss i alla fall för att stanna i Katapola.
Till himmelen och tillbaka
-Amanda, du måste vakna nu! Klockan är halv sju!
Den bryskt uppväckta hjärnan arbetar febrilt. Halv sju? Men vänta nu.. Har jag inte semester? Jag minns att vi sa att vi skulle gå upp i skaplig tid och komma iväg... men halv sju??
Och om jag minns rätt så var vi på baren Le Grand Blue igår kväll och det som Mr Lindquist beskriver som paraplydrink skulle jag kanske vara mer benägen att kalla busgrogg. Jag har aldrig druckit en Margarita ur dricksglas och dekorerad med östtyska förbundsflaggan förrut.. men jag har semester och här är varmt och skönt och människorna vänliga... Och resten av "drinkarna hade iallafall olika färg... Jag skulle inte hålla det alltför otippat att den lokale bartendern förmodligen är den samme som den lokale målaren, eller nån annan som är bra på färger...
-Vi har bilen från klockan sju!
Ahh! Men se där ja! Det var ju en bra upplysning att få så här en halvtimme före. Man får återigen tacka sin lyckliga stjärna att man aldrig blivit kompis med spegeln och att man aldrig begripit varför morgontoalett ska behöva ta längre tid än nödvändiga fem minuter...
Men han gör en fantastisk frukost, Mr Lindquist, som vi avnjuter på verandan och sen är vi på väg.
Vi tar den slingrande serpentinvägen upp mot Chora för att ta oss till klostret Hozoviotissa vid Agia Anna. Det vita klostret klamrar sig fast på den branta klippväggen högt ovanför den sagolikt blå havsbukten.
Klostret lyser nästan onaturligt vitt där det hänger som en sockerbit fastlimmad på klippkanten. Klostret är bara ca 4-5 meter brett, men 40 meter långt och 33 meter högt.
Det ursprungliga klostret byggdes på 810-talet för att skydda en uråldrig ikon från Jerusalem. Ikonen råkade guppa i land precis här och då var det förståss av högre makter menat att här borde anläggas ett kloster. Sen att stället inte hade de bästa förutsättningarna för ett slikt bygge kunde man ju naturligtvis inte ta någon hänsyn till. Klostret helrenoverades sedan och byggdes upp från grunden 1080. Här finns plats för 65 munkar, men idagbor här bara tre.
För att nå klostret får man gå uppför en smal stenbelagd liten trappväg. Den här morgonen är vi munkarnas första gäster. Det är redan väldigt varmt och det råder ett besynnerligt lugn. Nedanför klostret har munkarna en terassträdgård och där balanserar också två självmordsbenägna åsnor.
För att bli insläppt i klostret måste man vara respektabelt klädd, dvs helt täcka sina armar och ben. Det är nu inte jag, så jag ser hur Richard försvinner in genom den låga lilla porten in i klostret och när porten sakta sluts bakom honom slår det mig att det var kanske det sista man såg av honom så jag tar i allafall ett kort på porten.
Själv kan jag tänka mig en tillvaro utanför klostret tillsammans med munkarnas katter. Jag tror vi delar samma livsuppfattning och uppskattar det goda i livet.
Då plötsligt händer det! Porten öppnas sakta igen. Munkarna har letat fram en fotsid beklädnad så att även en hedning som jag ska kunna få bese det allra heligaste. Den fotsida beklädnaden är en så färggrann och spektakulär kreation så att man skulle kunna tänka att gudarna närmast skulle vilja börja gråta, men munkarna ser nöjda ut.
Klostret har som sagt plats för 65 munkar, men man får bara se en liten del. Själv hade jag gärna sett det enorma gamla träbordet med plats för 40 personer där de tre munkarna äter sina måltider - de är duktiga på att laga mat, får vi veta. En vindlande liten trappa tar oss upp till själva helgedomen. Det är smalt och trångt, lågt i tak.. inte riktigt designat för långa skandinaver. Vi får se den åråldriga ikonen och den fantastiska utikten från balkongen utanför.
Sen blir vi inbjudna att sitta ner. I munkarnas vardagsrum. Och blir bjudna på vatten och munkarnas hemmagjorda likör. Eller medicin. Som de själva säger. Vi tittar på den storslagna utsikten, försöker ta in lugnet och den överväldigande vänligheten. "Yes, rocks fall everyday... small rocks, big rocks... no one has ever get hurt.." Vi hör om munken som sovit i samma rum i 40 år och så plötsligt bestämmer sig för att byta sovrum. Samma natt faller ett stenblock stort som en bil och demolerar hela den delen av klostret och tre våningar ned.
Alldeles helt uppfyllda av denna sagolika och nästan surrealistiska upplevelse tackar vi för oss. Kliver ut genom den lilla porten, redo för nya äventyr.
Den bryskt uppväckta hjärnan arbetar febrilt. Halv sju? Men vänta nu.. Har jag inte semester? Jag minns att vi sa att vi skulle gå upp i skaplig tid och komma iväg... men halv sju??
Och om jag minns rätt så var vi på baren Le Grand Blue igår kväll och det som Mr Lindquist beskriver som paraplydrink skulle jag kanske vara mer benägen att kalla busgrogg. Jag har aldrig druckit en Margarita ur dricksglas och dekorerad med östtyska förbundsflaggan förrut.. men jag har semester och här är varmt och skönt och människorna vänliga... Och resten av "drinkarna hade iallafall olika färg... Jag skulle inte hålla det alltför otippat att den lokale bartendern förmodligen är den samme som den lokale målaren, eller nån annan som är bra på färger...
-Vi har bilen från klockan sju!
Ahh! Men se där ja! Det var ju en bra upplysning att få så här en halvtimme före. Man får återigen tacka sin lyckliga stjärna att man aldrig blivit kompis med spegeln och att man aldrig begripit varför morgontoalett ska behöva ta längre tid än nödvändiga fem minuter...
Men han gör en fantastisk frukost, Mr Lindquist, som vi avnjuter på verandan och sen är vi på väg.
Vi tar den slingrande serpentinvägen upp mot Chora för att ta oss till klostret Hozoviotissa vid Agia Anna. Det vita klostret klamrar sig fast på den branta klippväggen högt ovanför den sagolikt blå havsbukten.
| Klostret Hozoviotissa |
Det ursprungliga klostret byggdes på 810-talet för att skydda en uråldrig ikon från Jerusalem. Ikonen råkade guppa i land precis här och då var det förståss av högre makter menat att här borde anläggas ett kloster. Sen att stället inte hade de bästa förutsättningarna för ett slikt bygge kunde man ju naturligtvis inte ta någon hänsyn till. Klostret helrenoverades sedan och byggdes upp från grunden 1080. Här finns plats för 65 munkar, men idagbor här bara tre.
För att nå klostret får man gå uppför en smal stenbelagd liten trappväg. Den här morgonen är vi munkarnas första gäster. Det är redan väldigt varmt och det råder ett besynnerligt lugn. Nedanför klostret har munkarna en terassträdgård och där balanserar också två självmordsbenägna åsnor.
![]() |
| Beteshage a la kloster... |
![]() |
| Last seen entering this gate... |
| Några av munkarnas kissemissar |
| Jahapp.. Nyss var man därnere med katterna. Det är till att ha kommit upp sig här i världen. Förstår ni hur nedrans brant och högt det är? |
![]() |
| Utsikt från klosterbalkong |
![]() | |
| Room with a view. Utsikt från munkarnas vardagsrum |
![]() |
| Till verkligheten utanför |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)














