tisdag 31 juli 2012

Det blir en dag på stranden...

Halv sju behöver man inte gå upp varje dag. Idag har klockan också fått semester och vi gör alldeles precis som vi vill när vi vill.

Efter en sen frukost bestämmer vi oss för att gå till den närliggande stranden Maltezi. Vi har inga större förväntningar egentligen, ska bara kolla om det är något att ha. Det går en badbåt hit, men enligt vår reseguide så ligger stranden alldeles bakom kyrkogården, runda klippan bara...
Maltezi Beach
Vattnet är så kristallklart och salt. Man flyter som en kork. Och längst bort på stranden finns små parasoll och en liten charmig bar som serverar förfriskningar, så vi blir kvar hela dagen.
I skuggan på Maltezi

Mouros Beach

Efter morgonens andliga spis - och lite fundersamma över om man egentligen får köra bil på munkarnas medicin - klämmer vi in oss i den lilla cirongula bilen och far vidare mot Mouros Beach.
Mouros Beach
Vi har blivit rekommenderade att åka hit för härliga klippbad och fantastisk snorkling i klara vatten och grottor. (Flickan på supermarket sa också att det ska ligga en riktigt trevlig taverna där med god mat och trevlig personal... hörde jag... inte för att det skulle intressera mig särskilt... jag menar, hur skulle det se ut... Det vet ju alla. Äter man måste man vänta minst en halvtimme innan man kan bada. Annars sjunker man ju som en sten... Men man kan ju äta lite, liksom stödäta. För den trevliga personalens skull?)

Fula fiskar på Muoros Beach
Vi blir lite förvånade när vi inser att vi är alldeles ensamma här. Stranden består av slipade svartvita stenar och vattnet är kristallklart. Vi snorklar lite. Mitt cyklop sluter inte tätt, men jag såg iallafall en liten, liten fisk innan jag gav upp. Richard var mer lyckosam.

Och en taverna finns det! Med härlig grekisk mat! Och med storslagen utsikt över det stora blå!
Utsikt från tavernan på Mouros Beach
Länge sitter vi där. Långt efter all mat är uppäten. Med var sin bok. Njuter. Vilken fantastisk dag! Så bra som det bara kan vara.

Vi har tänkt oss en tur över bergen till Egiali, öns andra hamnstad, så vi bryter upp från den rofyllda tillvaron och är på väg igen. Vi vill se vad Egiali har att erbjuda ifall att vi kanske ska bryta upp och bo några nätter där.

Det är en och en halv mil till Egiali och det är vindlande serpentinväg hela vägen, slående vackert, men ack så brant och högt och getter på vägen.. Jag är glad att vi inte tog den lokala bussen.

Egiali är en charmig liten hamnstad, mindre än Katapola. Centralt i byn ligger en härlig sandstrand där småbarnsfamiljer trängs med badleksaker och sandiga handdukar. Det är livligt och barnvänligt. Små gränder och några få tavernor.
Om vi bara har blivit semesterlata eller är överens om att vi valt rätt hamnstad redan från början ska jag låta vara osagt. Vi bestämmer oss i alla fall för att stanna i Katapola.

Till himmelen och tillbaka

-Amanda, du måste vakna nu! Klockan är halv sju!

Den bryskt uppväckta hjärnan arbetar febrilt. Halv sju? Men vänta nu.. Har jag inte semester? Jag minns att vi sa att vi skulle gå upp  i skaplig tid och komma iväg... men halv sju??
Och om jag minns rätt så var vi på baren Le Grand Blue igår kväll och det som Mr Lindquist beskriver som paraplydrink skulle jag kanske vara mer benägen att kalla busgrogg. Jag har aldrig druckit en Margarita ur dricksglas och dekorerad med östtyska förbundsflaggan förrut.. men jag har semester och här är varmt och skönt och människorna vänliga... Och resten av "drinkarna hade iallafall olika färg... Jag skulle inte hålla det alltför otippat att den lokale bartendern förmodligen är den samme som den lokale målaren, eller nån annan som är bra på färger...

-Vi har bilen från klockan sju!

Ahh! Men se där ja! Det var ju en bra upplysning att få så här en halvtimme före. Man får återigen tacka sin lyckliga stjärna att man aldrig blivit kompis med spegeln och att man aldrig begripit varför morgontoalett ska behöva ta längre tid än nödvändiga fem minuter...

Men han gör en fantastisk frukost, Mr Lindquist, som vi avnjuter på verandan och sen är vi på väg.
Vi tar den slingrande serpentinvägen upp mot Chora för att ta oss till klostret Hozoviotissa vid Agia Anna. Det vita klostret klamrar sig fast på den branta klippväggen högt ovanför den sagolikt blå havsbukten.
Klostret Hozoviotissa

Klostret lyser nästan onaturligt vitt där det hänger som en sockerbit fastlimmad på klippkanten. Klostret är bara  ca 4-5 meter brett, men 40 meter långt och 33 meter högt.
Det ursprungliga klostret byggdes på 810-talet för att skydda en uråldrig ikon från Jerusalem. Ikonen råkade guppa i land precis här och då var det förståss av högre makter menat att här borde anläggas ett kloster. Sen att stället inte hade de bästa förutsättningarna för ett slikt bygge kunde man ju naturligtvis inte ta någon hänsyn till. Klostret helrenoverades sedan och byggdes upp från grunden 1080. Här finns plats för 65 munkar, men idagbor här bara tre.

För att nå klostret får man gå uppför en smal stenbelagd liten trappväg. Den här morgonen är vi munkarnas första gäster. Det är redan väldigt varmt och det råder ett besynnerligt lugn. Nedanför klostret har munkarna en terassträdgård och där balanserar också två självmordsbenägna åsnor.
Beteshage a la kloster...
För att bli insläppt i klostret måste man vara respektabelt klädd, dvs helt täcka sina armar och ben. Det är nu inte jag, så jag ser hur Richard försvinner in genom den låga lilla porten in i klostret och när porten sakta sluts bakom honom slår det mig att det var kanske det sista man såg av honom så jag tar i allafall ett kort på porten.
Last seen entering this gate...
Själv kan jag tänka mig en tillvaro utanför klostret tillsammans med munkarnas katter. Jag tror vi delar samma livsuppfattning och uppskattar det goda i livet.
Några av munkarnas kissemissar
Då plötsligt händer det! Porten öppnas sakta igen. Munkarna har letat fram en fotsid beklädnad så att även en hedning som jag ska kunna få bese det allra heligaste. Den fotsida beklädnaden är en så färggrann och spektakulär kreation så att man skulle kunna tänka att gudarna närmast skulle vilja börja gråta, men munkarna ser nöjda ut.


Klostret har som sagt plats för 65 munkar, men man får bara se en liten del. Själv hade jag gärna sett det enorma gamla träbordet med plats för 40 personer där de tre munkarna äter sina måltider - de är duktiga på att laga mat, får vi veta. En vindlande liten trappa tar oss upp till själva helgedomen. Det är smalt och trångt, lågt i tak.. inte riktigt designat för långa skandinaver. Vi får se den åråldriga ikonen och den fantastiska utikten från balkongen utanför.
Jahapp.. Nyss var man därnere med katterna. Det är till att ha kommit upp sig här i världen. Förstår ni hur nedrans brant och högt det är?

Utsikt från klosterbalkong
Sen blir vi inbjudna att sitta ner. I munkarnas vardagsrum. Och blir bjudna på vatten och munkarnas hemmagjorda likör. Eller medicin. Som de själva säger. Vi tittar på den storslagna utsikten, försöker ta in lugnet och den överväldigande vänligheten. "Yes, rocks fall everyday... small rocks, big rocks... no one has ever get hurt.." Vi hör om munken som sovit i samma rum i 40 år och så plötsligt bestämmer sig för att byta sovrum. Samma natt faller ett stenblock stort som en bil och demolerar hela den delen av klostret och tre våningar ned.
Room with a view. Utsikt från munkarnas vardagsrum
Alldeles helt uppfyllda av denna sagolika och nästan surrealistiska upplevelse tackar vi för oss. Kliver ut genom den lilla porten, redo för nya äventyr.
Till verkligheten utanför

söndag 29 juli 2012

Det Stora Blå från ovan

Söndag morgon på Amorgos. Det betyder att gå upp tidigt för att hinna allt som skall göras. Det viktiga är att hinna upp till torget i Chora före det att kyrkans besökare kommer ut ur den välsignade kyrkans blå portar. Nu är det så att Choraa ligger högt över havet och att vägskylten viar olika sträckor på grekiska repektive engelska. Om det är fågelvägen eller den angivna sträckan spekulerar vi i under vår vandring uppför serpentinvägarna.

Det känns som om de sex kilometrarna ändå inte var fågelvägen, för vi är fortfarande pigga, men törstiga när vi kommer upp.

Vi beställer en frukost med omelett på det lilla caféet på torget i samma ögonblick som kyrkan töms på sina söndagsklädda besökare. Vi får en fantastisk frukost bland ortsbefolkningen som verkligen hade en social sammankomst bland kaféborden runt om oss. Vi var de enda som inte hörde dit, men ändå så gjorde vi det. En av livets minnesvärda frukostar blev det.


 Chora på Amorgos är verkligen 100% vykort, men ändå äkta. Visst fins det turister, men de flesta vill uppleva "det stora blå". Den filmen spelades in här. På andra sidan ön. Därför beslöt vi att efter vår frukost vandra ner till den fantastiska inspelningsplatsen. Vi vandrade åsnestigar ner för de stupande branterna mot Agia Anna och det vita kloster som klamrar sig fast på stupet av klippan över det stora, mycket blå havet.

 Väl vid klostret slog eftertanken till. Vi skulle inte bli insläppta till munkarnas ställe i de svettiga trasor vi hade på oss och vi var nu på havsnivån igen och var tvugna att ta oss upp över bergen, över Chora och ner till Katapola igen. Solen hade just passerat zenith och det var varmt. Så vi gick hem igen.

Vi bestämde att äta lite, ta ett bad och hyra en bil för imorgon. Vi ska då ta reda på vad klostret på klippan heter, vi ska snorkla i de grottor som finns vid Mouros Beach och ta en titt på den andra byn Egiali. Bilen är förhandlad och klar. Imorgon ger vi oss av ännu tidigare för att försöka se lite av allt som finns att se på Amorgos. Nu sitter vi på en bar (Le Grande Bleu Bar) och sörplar paraplydrinkar, samtidigt som filmen "Det stora blå" visas på storbild. En bra dag. Så bra det kan bli.

Amorgos

Båt i Katapolas hamn

Vår första restaurangstopp.

Slutet av strandpromenaden
För att nå Santorinis hamn måste man ta sig ner för den svindlande serpentinvägen. Vår vänlige rumsuthyrare körde oss till hamnen och vi hann precis ta var sin öl och club sandwich innan det var dags att gå ombord Seajetfärjan som skulle ta oss till Amorgos.

Vi anlände i Katapola, Amorgos ena hamnstad, strax efter lunch. Katapola består egentligen av tre små byar samlade runt den hästskoformade hamnen. Det kändes trivsamt med det samma och på andra öar blir man nästan överfallen av rumsuthyrare så snart man stigit i land, men i Katapola väntar rumsuthyrarna tålmodigt bakom streckad linje. Sen kan man givetvis välja den rumsuthyrare som skriker högst. Man kan också välja någon med leende snälla ögon. Det brukar funka ganska bra.

Vi har hittat ett trivsamt litet pensionat, Irina Pension, omgivet av en kärleksfullt omvårdad liten trädgård. Vi har inte bestämt hur länge vi stannar, men efter en första rundtur längs strandpromenaden i Katapola och en tidig grekisk middag på en förtjusande liten taverna lutar det år att vi kommer att stanna ett tag.

lördag 28 juli 2012

Snillen spekulerar

Utsikt från frukostbalkongen, Louis Studios, Santorini

Ibland hoppas man att ingen hör ens frukostkonversation...

A-Växer det ut nya korvar tror du? Där de gamla har suttit?
R-Ja, jag tror det...
A-Men det ser inte så ut... Nej... Jag tror inte det.
R-Ja men titta där borta... där ser det ju ut som att det har fyllt på med nya korvar?
A-Ja men inte här. Här har det inte kommit några nya korvar.. Det kanske kommer en helt ny uppsättning med korvar längre in? Där den första korven satt?
R-Nej. Jag tror det växer ut en ny korv på samma ställe som den gamla satt..

Amanda och Richard spekulerar om beskaffenheten på trädet närmast balkongen...

fredag 27 juli 2012

Stranddag

I skuggan
Idag har vi haft en lat och skön stranddag på Red Beach.
Man kan också kalla det för grundkurs 1 i "Sola säkert med Richard Lindquist". Det är bara en tidsfråga innan  vi har halkskydd i badkaret hemma! :-))!

Richard vid början av stigen ner till The Red Beach

Vi tog först en liten promenad längs en smal åsnestig utmed svindlande branta klippkanter, men kom snart fram till att den balansakten kanske inte skulle utföras i 40-gradig hetta och hamnade därför med solskydd av icke föraktlig solskyddsfaktor i skuggan av ett parasoll på The Red Beach.
Richard har börjat på en bok av  Aarto Paasilinna, "Skojarna i örtagården", och själv läser jag Åsa Lantz "Vart tog den söta lilla flickan vägen".

Richard har snorklat lite. Det såg härligt ut.
Jag lyssnade till bränningarna och ljudet av vattnet som drar sig tillbaka över de slipade vulkanstenarna.
Kvällen avslutades med grekisk middag på en liten fisketaverna på stranden och imorgon ska vi vidaremot nästa ö! Vi ser båda fram emot att komma vidare eftersom målet för vår resa den här gången är Amorgos.


torsdag 26 juli 2012

Middag i Fira

Ampelos, Greek restaurant, FIRA, SANTORINI




Ändrade planer

Att kasta om resplanerna går lite lättare när man bara är två.
Slutsålda biljetter till Seajet-färjan mellan Santorini och Amorgos gör att vi stannar några dagar här.

Idag har vi tagit en lång promenad längs Santorinis svarta stränder och utforskat omgivningarna. Vi hamnade i Kamari. Efter varsinn kall öl orkade vi släpa oss tillbaka.
Det är 36 grader varmt. I skuggan.
En kall öl i Kamari

Vi hanterar den här värmen lite olika. Jag vill sitta ute på balkongen och titta på havet medan Richard hellre stänger in sig med luftkonditioneringen på rummet, jag vill gå på stranden och leta stenar och snäckor men Richard vill gå på dammiga grusvägar för han tycker inte om att få varm sand i sandalerna och där jag väljer promenera ute väljer han hellre köra kring i bil med AC. Så vi försöker göra lite av båda delarna. :-)

Vi har hyrt en liten smartcar och ska nu efter ett svalkande pooldopp bege oss mot hamnstaden Fira och sedan vidare till IA för middag och solnedgång.

Ny resa


Det är morgon i Santorini. Vi har gett oss ut på en ny resa i den grekiska övärlden. Jag sitter på balkongen med en bok och tittar ut över havet. Richard sover ännu...
Richard på stationen

Efter tågresa från Söderbärke igår  mellanlandade vi i Stockholm och åt sen lunch i Gamla stan med Lovisa innan vi åkte ut till Arlanda. Vid tre-tiden i natt anlände vi till Santorini och bytte flygplanets iskalla airconditioning mot ljumma morgonvindar. Vi lät oss raggas upp av en vänlig rumsuthyrare och har hamnat på Louis Studios inte långt från flygplatsen med en fantastisk utsikt över havet. Idag ska vi ta oss vidare till Amorgos, så Richard måste nog vakna snart...