På allmän begäran.. Not..
"Vem bryr sig..?" Vandrande Åskmolnet och Fröken MorgonTrötts samlade expertutlåtanden.
1. Jag fryser inte. (För jag är tonåring och vi fryser inte om det så blåser full storm och regnar isbitar och vi sitter i bikini på en liten flotte i Ishavet.)
2. Jag bränner mig inte. (För jag är tonåring och då bränner man sig helt enkelt inte, även om man suttit inne framför datorn och chattat de senaste 8 månaderna och tror att fullmåne är det samma som strålande solsken.)
3. Väntar inte båten på mig? Den går väl när jag vaknat och hittat mobilladdaren?
fredag 5 juli 2013
Utökat kursutbud 2013
Vi vill gärna lägga till några fler sommarkurser.
1. Hur man hittar skugga. Föreläsare: Mr Lindquist.
2. Hur man gör ingenting och njuter av vågplask. Med Professor Emeritus Disa Lövgren
1. Hur man hittar skugga. Föreläsare: Mr Lindquist.
![]() |
| Överkurs. Hur man undviker den fina stranden och hittar skugga längst in i en klippskreva. |
![]() |
| Uhh.. Den var jag inte beredd på.. |
Donoussa
![]() |
| Donuossa. På morgonen. |
Det finns verkligen ingenting att göra här. Och ingenting att se. Det är helt underbart!
Vi bor tjugotalet meter från den kritvita stranden mitt i byn och livet ackompanjeras av det oavbrutna ljudet av vågor som sköljer in över sanden.
Här finns en handfull tavernor, en bar på stranden, ett mikroskopiskt minimarket och tre resebyråer.. Näringsverksamhet omräknat per capita skulle innebära att Söderbärke borde ha 80-talet restauranger och ca 40 resebyråer, och ja.. DET kommer nog att dröja någon säsong..
Människorna här är vänliga och hjälpsamma, maten fantastisk och vi är kanske totalt ett drygt 50-tal turister här i byn. Det finns ett par nakenstränder med fri camping 20 minuters promenad här i från. På vår promenad räknar vi till tio-talet tält så det ser inte ut att vara någon överbeläggning precis.
![]() |
| Donuossa. Vid lunchtid. |
Jag har också gjort ett helt felaktigt antagande. Ön klyvs nämligen av en rejäl bilväg. Motorväg är kanske att ta i, men nog kan det mötas iallafall tre getter i bredd. Jag är benägen att påstå att den här vägen kan vara en av de finaste vägarna vi sett på våra öfärder. Den är finansierad av EU-slantar och bybefolkningen tycker att den är vräkigt onödig. Och ja.. Det kan man ju tycka.. här finns ju inga bilar...
Jag hoppas att jag kommer tillbaka till Donuossa igen. Av Småcykladernas öar är Donuossa den otillgängligaste trots att man ser både Naxos, Amorgos och Kouffonissi härifrån. Donuossa trafikeras inte varje dag av Skopelitis eller Blue Star och man måste därför planera så att man inte fastnar här och tillexempel missar sitt flyg hem från Santorini..
Just imorgon går det en Blue Star till Naxos och där kan vi byta färja för att komma till Santorini.. Fast just nu har vi inga biljetter eftersom vi missade resebyråernas öppettider. Vi hade väl fullt upp med att göra ingenting får man anta.
PS. Jonas! Jag är fortfarande öppen för att förlägga min tjänstgöringsplats till Grekland. Du vet, då blir det ju inget traktamente och tjafs! Jag vet inte riktigt vad byn här heter, men det känns mindre viktigt.. Marknaden kanske inte är jättestor för försäljningsansvarig Donoussa, men jag LOVAR att göra mitt bästa för att inom kort vara marknadsledande här. Vad säger du? DS
tisdag 2 juli 2013
Dags att resa igen
![]() |
| Utsikt från Tavernan på Mouros Beach, Amorgos |
Det är dags att göra något nytt, obeprövat.. Imorgon bitti klockan sex hoppar vi på Skopelitis igen. Vi åker till Donuossa. Mr Lindquist, som ibland påtar sig rollen av reseledare, läser högt för mig från iPadens framgooglade resultat.
Donuossa har ca 150 bofasta invånare. Där finns inga bilar, bussar och följdaktligen inga serpentinvägar heller. (Det står det i och för sig inte.. det var mer min logiska slutsats.. att avsaknad av bilar automatiskt innebär ingen serpentinväg..)Däremot står det att det finns INGENTING att se på Donoussa och INGENTING att göra heller... Och så några helt obetydliga passusar om sagolika stränder och ett par mysiga tavernor, men vi låter oss naturligtvis inte påverkas av såna simpla argument.
Nä. Ingenting att se och ingenting att göra.
Det låter alldeles PERFEKT för några sista dagar i semesterparadiset!
Berättelsen om Mr Lindquist och serpentinvägar - en kort, men svindlande historia.
Mr Lindquist älskar serpentinvägar. Det är ett intresse som inte direkt delas av resten av sällskapet.
När jag säger älskar serpentinvägar, så menar jag inte att titta på dem på pittoreska vykort.
Mr Lindquist ÄLSKAR serpentinvägar. Och att ta sig upp och ned för dem.
Ju brantare dessto bättre. De får gärna ha hårnålskurvor, vara utan räcken och dekorerade med utspridda bilvrak längs sluttningarna. Det liksom förhöjer känslan...
Ett givet plus är dessutom om de är så smala så att två getter med nöd och näppe kan mötas. Och då menar jag två mycket, mycket små getter.
Med glädje och glittrande ögon kastar sig Mr Lindquist utför branterna och hyrbilens lilla klena motor skriker missnöjt på låg växel när det sedan bär uppför igen. Vi andra klamrar oss fast i inredningen och ber till Gud.
Käcka tillrop som "Ner kommer man alltid" känns liksom inte riktigt helt bra vid såna här tillfällen..
När jag säger älskar serpentinvägar, så menar jag inte att titta på dem på pittoreska vykort.
Mr Lindquist ÄLSKAR serpentinvägar. Och att ta sig upp och ned för dem.
Ju brantare dessto bättre. De får gärna ha hårnålskurvor, vara utan räcken och dekorerade med utspridda bilvrak längs sluttningarna. Det liksom förhöjer känslan...
Ett givet plus är dessutom om de är så smala så att två getter med nöd och näppe kan mötas. Och då menar jag två mycket, mycket små getter.
Med glädje och glittrande ögon kastar sig Mr Lindquist utför branterna och hyrbilens lilla klena motor skriker missnöjt på låg växel när det sedan bär uppför igen. Vi andra klamrar oss fast i inredningen och ber till Gud.
Käcka tillrop som "Ner kommer man alltid" känns liksom inte riktigt helt bra vid såna här tillfällen..
Vissa platser och upplevelser ska man kanske inte försöka återuppleva..
![]() |
| Panagia Chosoviotissa, Amorgos |
![]() |
| Klostret löper längs bergsväggen och är tre meter på sitt bredaste ställe och nästan 40 meter högt. |
Det ÄR varmt. En sisådär 35 grader och gassande sol. Och när vi kommer upp, ja då förstår ni att där sitter en hel lapp och instruktionen som vi saknade vid klättringens början säger dessutom "no long pants for women..." Jag protesterar lite lamt att Disa, som i och för sig fyllt elva under resans gång, väl inte är att räkna som kvinna, men det finns inga ursäkter alls idag och medan jag och flickorna rotar i munkarnas lumplåda efter bjärta och egensinnigt mönstrade långklänningar så slussas Mr Lindquist vidare in i det allra heligaste.
Han får sin religiösa upplevelse. Ensam blir jag kvar med tre överhettade påskkärringar som bara förmår ställa två frågor: "Vad gör vi här?"Och "När ska vi gå?"
På väg ut ser vi allafall en söt kattunge och till ett fantastiskt klockspel från klostrets övre balkong påbörjar vi nedfärden. Vi får följe av en grupp munkar och präster, som vid stigens slut trycker in sig i en liten bil och hur man får in så många runda munkar med tomteskägg och fotsida dräkter i ett så minimalt fordon är givitvis en gåta. De har måhända krafter och förmågor vi andra inte behärskar och gudomlig hjälp från ovan.
Sälva tar vi en snabb titt i den lilla souvenirbutiken och konstaterar att någon replika av den heliga ikonen behövde vi inte idag heller innan vi följer munkarnas exempel och knölar in oss i vår lilla hyrbil. Idag ska vi bada i Det Stora Blå. Härliga klippbad vid Agia Anna, alldeles nedanför branten till klostret som syns däruppe mitt på bergväggen som en liten vit sockbit.
Och det är så det kommer sig. Det är så det kommer sig att jag står här på en dammig parkering mitt i solgasset och river och sliter för att befria mig från de här svettiga jeansen som klibbar mot huden. När jag så äntligen och byxlös tittar upp ser jag alldeles bredvid mig ett märkligt sällskap som gör precis likadant. Här flyger långa mörka rockar, små heliga pillerburkar och andra huvudbonader, amuletter, krusifix och annat blingbling. Vem hade trott att munkar hoppar bomben från de utskjutande klippavsatserna vid Agia Anna? Och vet ni... Det är en sån himla skön och befriande känsla! Ja, jäddrar i min själ... nästan... religiös...
måndag 1 juli 2013
Brev till chefen
Hej Jonas!
Jag vet att min semester snart är slut, men du... Jag har funderat lite.. Jag tror att det skulle vara... VÄLDIGT BRA för företaget om vi kanske hade en.. liten filial här i den grekiska övärlden..
Det behöver inte bli så stor investering. Det är gott om lediga affärslokaler. Lite färg bara... Kanske ett tak?
Ett vindspel med delfiner och några stora krukor med pelargoner?
Solstol?
En schysst företagsbil så jag tar mig runt ön? Jag har kollat runt lite... Jag tror att vi kan få den här rätt billigt och med en diskret företagslogga? Vad tror du?
Jag kan också göra halsband av vackra snäckor och klistra snygga stenar på brädbitar som flutit i land..?
Fundera inte för länge nu.. Det här är VÄRLDENS TILLFÄLLE att etablera sig i Grekland!
Jag vet att min semester snart är slut, men du... Jag har funderat lite.. Jag tror att det skulle vara... VÄLDIGT BRA för företaget om vi kanske hade en.. liten filial här i den grekiska övärlden..
Det behöver inte bli så stor investering. Det är gott om lediga affärslokaler. Lite färg bara... Kanske ett tak?
Ett vindspel med delfiner och några stora krukor med pelargoner?
Solstol?
En schysst företagsbil så jag tar mig runt ön? Jag har kollat runt lite... Jag tror att vi kan få den här rätt billigt och med en diskret företagslogga? Vad tror du?Jag kan också göra halsband av vackra snäckor och klistra snygga stenar på brädbitar som flutit i land..?
Fundera inte för länge nu.. Det här är VÄRLDENS TILLFÄLLE att etablera sig i Grekland!
söndag 30 juni 2013
Frukost i Chora.
Det vore lögn att direkt påstå att Vandrande Åskmolnet och Fröken Morgontrött studsade upp kvittrande och lyckliga inför morgonens frukostpromenad upp till Chora men vad gör man inte för lite ägg och bacon eller yoghurt med honung och färsk frukt?
![]() |
| Humöret återfunnet. Vattenpaus på väg upp. |
![]() |
| I väntan på frukost. |
Χρόνια πολλά!
Idag är det Disas födelsedag.
Disa och jag börjar dagen med att gå till bageriet och handla bröd till världens bästa födelsedagsfrukost. På bageriet har de också alldeles nybakade jättemunkar med syndigt mycket socker och det känns förståss som ett måste en sån här dag.
Alva har dessvärre varit uppe hela natten med örvärk och när hon äntligen somnar vid halvsextiden så har vi kommit överens om att hon ska försöka sova så länge hon kan. Vi andra äter frukost, lägger en liten lapp till Alva om färdigbredda smörgåsar i kylskåpet och tar stigen upp till utgrävningarna av den gamla minoiska staden på klippan alldeles ovanför Katapola. Trots en lätt bris är det en varm promenad upp, men flickorna blir på bättre humör när vi når målet och ser den fantastiska utsikten.
Vi önskar att det funnits information om utgrävningarna för lämningarna väcker många frågor och man skulle så gärna vilja veta mer.
Vi stöter även på en flock getter med killingar som betar på berget.
Promenaden ner är lättare. Disa och Saga pinnar på så vi har inte en chans att hänga med. Klockan närmar sig ett. Alva borde ha vaknat.
Alva har inte vaknat. Vi väcker henne kvart över ett när vi kommer tillbaka. Tack och lov mår Alva mycket bättre så vi trycker i henne en snabb frukost, kör en presentöppning och springer till bussen som ska ta oss upp till Chora.
Vi letar efter ett ställe att äta något lätt på och hittar ett litet mysigt cafe som heter Triporto. det visar sig att de inte serverar så mycket ätbart, men ägarinnan snör på sig förklädet och ordnar en alldeles fantastisk liten lunch åt oss. Richard och jag sitter kvar på Triporto medans flickorna utforskar stadens smala små gränder och prång.
Tillbaka på Irinis pensionat så kör vi presentöppning nr 2 och en välbehövlig liten siesta innan vi avslutar en fantastisk dag med födelsedagsmiddag på Pizzeria Erato och så ett efterrättsstop på byns konditori. Konditoriet ser ut som om det vore hämtat direkt ur Kalle och chokladfabriken, och kakaohalten i flickornas efterrätter går inte att klaga på.
Imorgon ska vi alla ta åsnestigen upp för berget till Chora. Lillfaran är på. Vandrande Åskmolnet och Fröken Morgontrött också, även om den sistnämda blir märkligt blek när hon hör att starttiden är halv nio.
Disa och jag börjar dagen med att gå till bageriet och handla bröd till världens bästa födelsedagsfrukost. På bageriet har de också alldeles nybakade jättemunkar med syndigt mycket socker och det känns förståss som ett måste en sån här dag.
Alva har dessvärre varit uppe hela natten med örvärk och när hon äntligen somnar vid halvsextiden så har vi kommit överens om att hon ska försöka sova så länge hon kan. Vi andra äter frukost, lägger en liten lapp till Alva om färdigbredda smörgåsar i kylskåpet och tar stigen upp till utgrävningarna av den gamla minoiska staden på klippan alldeles ovanför Katapola. Trots en lätt bris är det en varm promenad upp, men flickorna blir på bättre humör när vi når målet och ser den fantastiska utsikten.
![]() |
| Utsikt från Minoa |
![]() |
| Richard på ruinens brant. |
![]() |
| Lägg till bildtext |
Vi stöter även på en flock getter med killingar som betar på berget.
Promenaden ner är lättare. Disa och Saga pinnar på så vi har inte en chans att hänga med. Klockan närmar sig ett. Alva borde ha vaknat.
Alva har inte vaknat. Vi väcker henne kvart över ett när vi kommer tillbaka. Tack och lov mår Alva mycket bättre så vi trycker i henne en snabb frukost, kör en presentöppning och springer till bussen som ska ta oss upp till Chora.
Vi letar efter ett ställe att äta något lätt på och hittar ett litet mysigt cafe som heter Triporto. det visar sig att de inte serverar så mycket ätbart, men ägarinnan snör på sig förklädet och ordnar en alldeles fantastisk liten lunch åt oss. Richard och jag sitter kvar på Triporto medans flickorna utforskar stadens smala små gränder och prång.
Tillbaka på Irinis pensionat så kör vi presentöppning nr 2 och en välbehövlig liten siesta innan vi avslutar en fantastisk dag med födelsedagsmiddag på Pizzeria Erato och så ett efterrättsstop på byns konditori. Konditoriet ser ut som om det vore hämtat direkt ur Kalle och chokladfabriken, och kakaohalten i flickornas efterrätter går inte att klaga på.
Imorgon ska vi alla ta åsnestigen upp för berget till Chora. Lillfaran är på. Vandrande Åskmolnet och Fröken Morgontrött också, även om den sistnämda blir märkligt blek när hon hör att starttiden är halv nio.
lördag 29 juni 2013
Nyckel till framgång
![]() |
| Ior, the donkey |
Det blåser rejält och bergets topp ligger dolt i luftiga lätta moln, som sockervadd som fastnat. Disa promenerar duktigt de sex kilometrarna upp till öns huvudstad.
Belöningen är Fresh Orange Juice vid byns lilla torg. Fresh Orange Juice har blivit något av Lillfarans mantra på den här resan, och när hon beställt lägger hon till ett soligt leende och thank you... och så, ja, så får vi gratis kakor allihop...
Sist vi var här så försökte vi med våld inta castrot på byns högst belägna topp. Från castrot hällde invånarna kokande vatten och olja på inkräktare på den gamla goda tiden.
På vinst och förlust kastar Richard ut frågan till servitören om det finns någon möjlighet att komma upp och beskåda castrot och det visar sig då att vår servitör är den ende innehavaren av en stor tung nyckel till fortets port. Vi pantsätter givetvis direkt Mr Lindquists körkort utan större betänkligheter i utbyte mot den åtråvärda nyckeln.
Vägen upp till castrot går via en smal uthuggen trappa längs bergsväggen. Det är brant och det blåser som bara den. Dörren kärvar och vi håller oss i utskjutande klippavsatser för att hålla oss kvar på bergsväggen.
Väl uppe, fastklamrande i blåsten, har vi en strålande utsikt över byn och haven runt omkring. Vi inspekterar de venetianska vattenreservoarerna från 1200-talet och systemet för att kunna fritera oönskade gäster i allmänhet och pirater i synnerhet.
Choras invånare kan känna sig trygga, vi släpper ingen över bron!
![]() |
| Utsikt från castrot över Chora |
Köldchock
![]() |
| Hamnstaden på Amorgos består egentligen av tre byar. |
Det verkar dessvärre inte hjälpt att vi offrade några finfina tonårshäxor i djävulsögat för fortsatt bra semesterväder. Det är väderomslag och temperaturen faller 10 grader. Vi får rapporter hemifrån om temperaturer på 12 grader och det känns smärtsamt att ens föreställa sig. Vi fryser. Det är 27 grader varmt och kanske var det inte så dumt ändå med de där koftorna..
![]() |
| Irini Pension, Amorgos |
Vi tar flickorna på en liten tur längs strandpromenaden för att de ska kunna orientera sig och äter en tidig middag på Pizzeria Erato. Även här möts vi av välkomnande och igenkännande leenden av den grekisk/italienska familj som driver restaurangen.
Det är spännande att prova nytt och ge sig ut på äventyr, men ibland är det bara väldigt härligt med det som är bekant och vänliga ansikten man minns med värme.
torsdag 27 juni 2013
Och kvitto och allt..
Det är ordning och reda på de grekiska affärerna. Här ni hört något annat så är det nog fel.
Man får ju till och med kvitto och allt när man äter på restaurang...
Man får ju till och med kvitto och allt när man äter på restaurang...
Konsten att packa lätt..
Vi har gjort det här förut. Vi KAN packa lätt.
Och ändå... Två par skor? Det har ju räckt fint med ett par alla andra resor?
Två koftor och en lite tjockare tröja..? Ja.. DET var ju nödvändigt... Klockan är nio och det är redan trettio grader varmt. I Skuggan.
En klänning med trasigt blixtlås? Ja. Den känns ju klockrätt...
I packningen har Richard också en av våra rejälare köksknivar. Det ser lite våldsamt ut när han sliter upp den ur ryggsäcken. Jag tycker väl att det är lite onödigt och att man gott kan ta seden dit man kommer och använda sig av universalverktyget slö sked, men jag måste ändå bekänna att kniven underlättar köksbestyren här i paradiset.
Snuset måste ju med och en rulle eller två väger ju inte så mycket? Och vartefter dosorna förbrukas så byts ballasten ut mot vackra stenar och snäckor och andra skatter som ju heller inte väger just någonting...
onsdag 26 juni 2013
Och ett besök på sjukan...
![]() |
| Kouffonissi allmänna sjukhus.. och..hmm..ambulansen... |
Idag är det Alvas tur. Hon vaknar med örvärk.
Alva och jag avlägger besök på Kouffonissis sjukstuga. Väntrummet består av fyra röda plaststolar längs den vitkalkade väggen. Det ser ut som att de stått där några säsonger i solen.
Annorlunda, men vi blir snabbt uppropade av öns ende läkare och vänligt invisade i det lilla undersökningsrummet.
Efter grundlig undersökning fastslås öroninflammation precis som vi väl misstänkte hela tiden, och ett snabbt samtal hem till mamma i Sverige för att kontrollera att ingen läkemedelsallergi föreligger så får vi direkt en penicillinkur utskriven.
Otur... Alva är ordinerad skugga och inga dyk i blåa hav på några dagar. Men inget ont som inte har något gott med sig. Ny hatt måste man ha. Naturligtvis. Så man kan röra sig obehindrat i helskugga. Och Lillfaran måste naturligtvis också ha en hatt. Kan man tänka. Det är väl någon slags stödauktion. Eller bara ett listigt tilltag för att utnyttja situationen till max...
tisdag 25 juni 2013
Smakfullt snett
Smakfullt snett. Richard skrattar sitt soligaste skratt, men jag är fast övertygad om att jag just myntat den mest geniala uttryck för att beskriva något man älskar i all sin enkelhet och brist på fulländning, men som ändå är absolut fantastiskt charmfullt.
Smakfullt snett. Minns var ni hörde det först! Snart står det i vartenda heminredningsmagasin värt namnet.
Jag vill berätta varför jag älskar Kouffonissi.
Jag älskar Kouffonisi för de vänliga människornas skull, för de fårade männen med en lös hund i släptåg och de vackra grekiska gamla kvinnorna som jag möter tidigt på morgonen på väg till bageriet.
Jag älskar Kouffonissi för skrattet och glädjen det väcker hos barnen.
Jag älskar Kouffonissi för de fantastiska stränderna. För den gömda stranden, för Lagunen Pori, för djärva hopp ner i djävulsögat, för sandstränder som Finikas.
Jag älskar Kouffonissi för vännerna vi lärt känna här.
Jag älskar Kouffonissi för att det, trots nya hotellbyggen, fortfarande har en stolt själ. Här är rent och fint och människorna är stolta över sin ö.
Och jag älskar Kouffonissi för det smakfullt sneda. Kanske mest för det. För det är så med människor och platser som man älskar. Det sneda och vinda, det som är baksidan och det som inte är alldeles perfekt gör det man älskar absolut fulländat.
Favorit i repris
Efter att ha kraftigt blåst i flera dagar så mojnar plötsligt vinden. Det är resdag och vi ska ta den lilla lokala färjan Skopelitis Express (Skopan) till nästa ö. Kanske finns det en mening med allting. Kanske var det meningen att jag skulle kräkas tarmarna ur mig så att resten av familjen får en behaglig båttur till Kouffonissi. Ja. Det känns som en tillräckligt ädel beskrivning av det illamående tillståndet.
Vi tar bussen in till Naxos stad och hittar ett bra tillhåll med WiFi och fantastisk utsikt över hamnen för några timmars väntan på båten. Internettet är väl i det närmaste obefintligt och tonårshäxorna mulnar, åskan drar in trots att det inte finns ett moln i sikte. Inte ens nygjorda doughnuts on the house muntrar upp prinsessorna.
En nyckelpiga landar på mitt knä. Och då får man en önskan, det vet ju alla och jag önskar, önskar att tonårshäxorna ska börja skratta igen.
Skopelitis är ett litet rederi som dagligen traffikerar öarna i Småcykladerna. Om det inte blåser för mycket förståss. Och kanske, kanske har vi sagt till barnen att de svetsar ihop de största hålen i hamn, att kaptenen nog gjort det här förut, att han bara dricker ouzo på måndagar - är det måndag idag??-och att om båten inte längre vill flyta så räddar de snälla mammor och pappor först och tonårshäxor sist. Kanske.
Det är en fantastisk dag, solen strålar, havet är alldeles blankt. Skopan tar oss saktmodigt och säkert tuffande ut från Naxos hamn. Och om jag inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att de där tonåringarna ler? Är det våra ungar som sitter där med benen ut över relingen och sjunger och skrattar?
Havet är så ljuvligt blått och stänker salt, solen gassar från en klarblå himmel och då, just då klyvs vattenytan av två blänkande och lekfulla delfiner, som slår följe med oss nästan hela vägen till Skopans första stop på Iraklia. De dansar fram, det är så vackert och som en levande bild av total frihet och lycka.
Vi tar bussen in till Naxos stad och hittar ett bra tillhåll med WiFi och fantastisk utsikt över hamnen för några timmars väntan på båten. Internettet är väl i det närmaste obefintligt och tonårshäxorna mulnar, åskan drar in trots att det inte finns ett moln i sikte. Inte ens nygjorda doughnuts on the house muntrar upp prinsessorna.
![]() |
| Muntergökarna |
Skopelitis är ett litet rederi som dagligen traffikerar öarna i Småcykladerna. Om det inte blåser för mycket förståss. Och kanske, kanske har vi sagt till barnen att de svetsar ihop de största hålen i hamn, att kaptenen nog gjort det här förut, att han bara dricker ouzo på måndagar - är det måndag idag??-och att om båten inte längre vill flyta så räddar de snälla mammor och pappor först och tonårshäxor sist. Kanske.
Det är en fantastisk dag, solen strålar, havet är alldeles blankt. Skopan tar oss saktmodigt och säkert tuffande ut från Naxos hamn. Och om jag inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att de där tonåringarna ler? Är det våra ungar som sitter där med benen ut över relingen och sjunger och skrattar?
Havet är så ljuvligt blått och stänker salt, solen gassar från en klarblå himmel och då, just då klyvs vattenytan av två blänkande och lekfulla delfiner, som slår följe med oss nästan hela vägen till Skopans första stop på Iraklia. De dansar fram, det är så vackert och som en levande bild av total frihet och lycka.
måndag 24 juni 2013
Vi har lämnat Ove vid poolen
En man som heter Ove. Har vi lämnat vid poolen. Han kommer säkert hitta något att bråka om, men vi tror det blir bäst så. Och när allt kommer omkring, är det en ny dag att dö på imorgon...
Vi uppskattar systemet med lämna en bok, ta en ny och därför blir Ove kvar här. En roman om kärlek, ordentliga verktyg och vikten av att alltid köra SAAB.
Roligt, kärleksfullt och lite tänkvärt. Levande beskrivningar och lite må bra-känsla. Lite som hundraåringen som försvann fast en helt annan typ av berättelse. Men ändå, en bra historia.
Vi uppskattar systemet med lämna en bok, ta en ny och därför blir Ove kvar här. En roman om kärlek, ordentliga verktyg och vikten av att alltid köra SAAB.
Roligt, kärleksfullt och lite tänkvärt. Levande beskrivningar och lite må bra-känsla. Lite som hundraåringen som försvann fast en helt annan typ av berättelse. Men ändå, en bra historia.
Pooldispens
Till flickornas stora glädje och på min bekostnad, skulle man kunna säga, så stannar vi ett par dagar till i paradiset på Villa Romantika och lever poollivets glada dagar.
En misstänkt matförgiftning har satt tillfälligt stop för båtluff. Vår värdinna har bistått oss på bästa sätt; skjutsat Richard till det lokala Apoteket och hjälpt honom skaffa nån grekisk hokuspokusmedicin - som för allt vad jag vet precis lika gärna skulle kunna vara stolpiller för kameler- och erbjudit sig att skjutsa mig till sjukhuset om kamelmedicin
inte biter på oss nordmän.
Vi har en vilodag till här, Richard har släpat runt mig på en lång strandpromenad nu på morgonen. Vi har gått runt bukten från vår fina strandstrand här på Plaka och vidare längs stränderna som ligger i direkt anslutning till varandra. Man vet inte när den ena stranden slutar och den andra börjar.
Det går inte så fort, även om jag är mycket bättre och jag är glad att jag inte behöver släpa runt på ryggsäcken idag heller.
Vila idag. Imorgon drar vi vidare mot nästa ö.
fredag 21 juni 2013
The official Day of the Great Nutella-games
De säger att det är midsommarafton idag, men det har vi inte märkt särskilt mycket av.
Förmiddagen inleddes med en lång strandpromenad, frukost och poolbad.
Därefter den prestigefyllda Nutella-kampen. Man kunde välja att när som helst ta sin Nutella och gå eller satsa igen för att dubblera Nutella-insatsen. Jag behöver kanske inte nämna att Mr Lindquist upparbetat en ganska stor Nutellaskuld?
På eftermiddagen bestämde vi oss för att ta bussen in till Naxos Stad. Vi besökte det gamla castrot och fick en guidad tur i det norra tornet från 1200-talet. Det byggdes ursprungligen i vaktsyfte för soldater eftersom Medelhavet kryllade av pirater och annat löst folk, men byggdes sedan på med en våning för att hysa en fransk och en venitiansk adelsfamilj.
Efter vår lilla kulturella och allmänbildande lilla aktivitet - vad gör man inte för barnens skull?-vandrade vi omkring i Old Town en stund. Flickorna var i shoppingtagen och Richard och jag lyckades tigga lite småmynt av förbipasserande medan vi satt på trottoarkanten och väntade ut dem.
Den prestationen var vi naturligtvis mäkta stolta över, medan flickorna inte var fullt lika roade. De kommer säkert på bättre tankar när de ser att det nästan räcker till en fotlänk till!
Hur som helst, med vår tiggarinsats kom två insikter: 1. Vi har nu varit på luffen så länge att det är dags att börja tvätta upp kläder och 2. Att vi inte har så stor fallenhet för tiggargeschäftet. En man på en intilliggande restaurang skyndade fram och kastade åt oss en tom glassbägare att lägga slantarna i och sa åt oss att vi måste bli mycket bättre organiserade om vi vill lyckas i branschen...
Sedan tvingade vi barnen att klättra upp till Portaran som påstås vara en lämning av det påbörjade bygget av ett Apollontempel för ca 2500 år sedan.
Vi försökte att hedra de svenska färgerna med en liten improviserad "små-grodorna-ritual" runt Portara så här dagen till ära, men den fick inte heller riktigt den uppskattning som den förtjänade.
Det är svårt med tonåringar... Ena stunden vill de fira midsommar, men erbjuder man små grodorna på allmän plats... ja, då är inte det bra heller... Nu har de i allafall gått ner till havet för ett kvällsdopp... Eller så försöker de simma härifrån..
Förmiddagen inleddes med en lång strandpromenad, frukost och poolbad.
Därefter den prestigefyllda Nutella-kampen. Man kunde välja att när som helst ta sin Nutella och gå eller satsa igen för att dubblera Nutella-insatsen. Jag behöver kanske inte nämna att Mr Lindquist upparbetat en ganska stor Nutellaskuld?
![]() |
| Glada deltagare i Nutella-kampen |
![]() |
| Upptagen med att fota- tagen på bar gärning. |
Den prestationen var vi naturligtvis mäkta stolta över, medan flickorna inte var fullt lika roade. De kommer säkert på bättre tankar när de ser att det nästan räcker till en fotlänk till!
Hur som helst, med vår tiggarinsats kom två insikter: 1. Vi har nu varit på luffen så länge att det är dags att börja tvätta upp kläder och 2. Att vi inte har så stor fallenhet för tiggargeschäftet. En man på en intilliggande restaurang skyndade fram och kastade åt oss en tom glassbägare att lägga slantarna i och sa åt oss att vi måste bli mycket bättre organiserade om vi vill lyckas i branschen...
![]() |
| Portara, Naxos Stad |
Sedan tvingade vi barnen att klättra upp till Portaran som påstås vara en lämning av det påbörjade bygget av ett Apollontempel för ca 2500 år sedan.
Vi försökte att hedra de svenska färgerna med en liten improviserad "små-grodorna-ritual" runt Portara så här dagen till ära, men den fick inte heller riktigt den uppskattning som den förtjänade.
Det är svårt med tonåringar... Ena stunden vill de fira midsommar, men erbjuder man små grodorna på allmän plats... ja, då är inte det bra heller... Nu har de i allafall gått ner till havet för ett kvällsdopp... Eller så försöker de simma härifrån..
Befriending The Greek
Människorna här på Naxos är vänliga och hjälpsamma. De tycker om stora familjer och eftersom vi reser med tre glittrande små prinsessor så faller vi tveklöst under den kategorin.
När vi går på restaurang är det inte en fråga OM utan hur snart någon av servitörerna närmar sig vårt bord för att säga: "Hello, what's your name?" till Disa och så får vi alla gratis efterrätt.
Igår lyckades flickorna även charma till sig en nybakad sockerkaka av vår värdinna.
Bästa rådet idag: Res inte utan ungarna!
När vi går på restaurang är det inte en fråga OM utan hur snart någon av servitörerna närmar sig vårt bord för att säga: "Hello, what's your name?" till Disa och så får vi alla gratis efterrätt.
Igår lyckades flickorna även charma till sig en nybakad sockerkaka av vår värdinna.
Bästa rådet idag: Res inte utan ungarna!
torsdag 20 juni 2013
Är..det..en..pool???
Medan barnen badade i havet gav vi oss ut på rumsjakt. Vi bestämde oss ganska snabbt för Villa Romantika.
Och kanske, kanske sa vi till barnen att det nya stället saknade dusch och toalett... Och att kackerlackorna var stora som taxar... Men att stanken från restaurangernas soptunnor på bakgården var nästan uthärdlig..
Fröken MorgonTrött bleknade. Vandrande Åskmolnet och Lillfaran, som erfarit liknande miljöer i en tidigare rumsupphandling med sin mor på Antiparos, bönade och bad. Kanske att Sofias pensionat inte var så hemskt ändå.
Effekten av det vi målade upp förstärktes av själva flyttmomentet. Naturligtvis hittade vi något som nog-var-kanske-kunde-eventuellt-men-förmodligen-inte vara en genväg. Och är det något som Mr Lindquist har svårt att motstå här i livet så är det möjligheten av en genväg och ett äventyr. Det är lite Huckelberry Finn över det hela.
Glad och uppspelt leder han det miserabla sällskapet i trettiogradig värme och full packning över små skräpiga bakgårdar, längs smala, i det närmaste obefintliga små djurstigar, klättrar över murar och kryper genom taggbuskar. Det var varmt, det var dammigt, det var eländigt helt enkelt..
De små liven vet inte vad de ska tro när Mr Lindquist gläntar på grinden till Villa Romantika. vad menar han? Vandrande Åskmolnet lutar sig försiktigt fram. Osäkert och tvivlande kommer orden över hennes läppar: "Är.. det..en..pool???"
Hur onödigt som helst. En pool. Med femtiotalet meter till jättebadbaljan Medelhavet, men visst, inget ger så lättförtjänta pluspoäng som en tillfällig bostad med poolområde!
Och kanske, kanske sa vi till barnen att det nya stället saknade dusch och toalett... Och att kackerlackorna var stora som taxar... Men att stanken från restaurangernas soptunnor på bakgården var nästan uthärdlig..
Fröken MorgonTrött bleknade. Vandrande Åskmolnet och Lillfaran, som erfarit liknande miljöer i en tidigare rumsupphandling med sin mor på Antiparos, bönade och bad. Kanske att Sofias pensionat inte var så hemskt ändå.
Effekten av det vi målade upp förstärktes av själva flyttmomentet. Naturligtvis hittade vi något som nog-var-kanske-kunde-eventuellt-men-förmodligen-inte vara en genväg. Och är det något som Mr Lindquist har svårt att motstå här i livet så är det möjligheten av en genväg och ett äventyr. Det är lite Huckelberry Finn över det hela.
Glad och uppspelt leder han det miserabla sällskapet i trettiogradig värme och full packning över små skräpiga bakgårdar, längs smala, i det närmaste obefintliga små djurstigar, klättrar över murar och kryper genom taggbuskar. Det var varmt, det var dammigt, det var eländigt helt enkelt..
De små liven vet inte vad de ska tro när Mr Lindquist gläntar på grinden till Villa Romantika. vad menar han? Vandrande Åskmolnet lutar sig försiktigt fram. Osäkert och tvivlande kommer orden över hennes läppar: "Är.. det..en..pool???"
![]() |
| Villa Romantika, Naxos |
Kursupplägg 2013
Det är ju trevligt att förkovra sig lite på semestern.
I år kan man välja på:
Kurs 1. Bygga sandslott och göra ingenting med Disa Lövgren.
Vi erbjuder också favorit i repris:
Sola säkert. Advanced class.
Mr Lindquist rekommenderar i år att grunda med solskyddsfaktor 30, skugga, parasoll samt fotsid beklädnad. Säkrare än så blir det inte.
I år kan man välja på:
Kurs 1. Bygga sandslott och göra ingenting med Disa Lövgren.
![]() |
| Disa, föredragshållare Plaka Beach, Naxos |
![]() |
| The one and only: Mr Lindquist |
Sola säkert. Advanced class.
Mr Lindquist rekommenderar i år att grunda med solskyddsfaktor 30, skugga, parasoll samt fotsid beklädnad. Säkrare än så blir det inte.
Av bilderna kan man klart och tydligt se att den ena familjemedlemmen inte klarat diplom i solsäkerhet, medan den andre med bravur klarat Kurs 1. |
onsdag 19 juni 2013
Naxos, äntligen!
Igår var en lång och påfrestande resdag. Alla anknytningar och byten av transportmedel gick strålande bra, men det blir ändå en hel del i väntan på.Flickorna har varit tappra och tålmodiga.
![]() |
| Väntar på Sofia och hennes bil. |
Bilfärden till Agia Anna tar en dryg kvart och det var en.. intressant.. upplevelse. Det lät som hela baksätet släpade i backen och jag är ganska säker på att Sofia i bästa Fred Flinta-stil bara körde fötterna genom golvet när hon skulle bromsa...
Rummen lämnade liksom transporten lite att önska.. Jo, då.. Havsutsikten fanns där. I fjärran. Och ville man stänga en dörr så stod man tveklöst där med handtaget i näven.. Vi bestämde oss ändå för att stanna en natt och leta ny bostad nästa dag.
Utmattade försökte vi sova bland småkryp och droppande kranar, och på något sätt måste vi lyckats för så helt plötsligt var det ljust och dag igen och ja, ni vet, allt som var otäckt när det var mörkt var liksom inte lika farligt längre. Men dörrvredet stod man där med lik förbaskat, så flytt fick det bli.
Rummen lämnade liksom transporten lite att önska.. Jo, då.. Havsutsikten fanns där. I fjärran. Och ville man stänga en dörr så stod man tveklöst där med handtaget i näven.. Vi bestämde oss ändå för att stanna en natt och leta ny bostad nästa dag.
Utmattade försökte vi sova bland småkryp och droppande kranar, och på något sätt måste vi lyckats för så helt plötsligt var det ljust och dag igen och ja, ni vet, allt som var otäckt när det var mörkt var liksom inte lika farligt längre. Men dörrvredet stod man där med lik förbaskat, så flytt fick det bli.
måndag 17 juni 2013
Semesterhelvetet 2013
Så var ny hage gjord och fåren utkörda på sommarbete, hunden utackorderad och katt- och kaninvakt inhyrd. Några veckors gräsklippning och hustillsyn uppgjord, tömning av postlåda fixad och förhoppningsvis har vi kastat sopor och rensat ur kylskåp så inget kommer och möter oss i hallen när vi kommer hem igen...
Ett snabbstop på kontoret och en liten krigsdans för att få ut resehandlingar så är vi äntligen på väg utan större missöden än att jag i all hast råkat tvätta håret med balsam istället för schampo och tja, effekten är ju ganska påtaglig...
Efter lite kompletteringar i Västerås och tre gigantiska lyxshakar på Max- för det kan man ju inte leva utan och det måste man ju förstå och begripa- så mellanlandar vi i lägenheten i Årsta.
Imorgon börjar semesterhelvetet på riktigt. Mr Lindqvist, Vandrande Åskmolnet, Lillfaran, Fröken MorgonTrött och jag har ett tiiiiidigt flyg till Aten och en båt ut till Naxos att passa. Samtliga barn har nu accepterat ryggsäckstvånget och är jättelyckliga över att gå upp kvart över fyra i morgonbitti. Jo. Eller som Pippi Långstrump sa "Jaaa, nu ljuger jag igen..."
Naxos är en knutpunkt för färjor och det är där vi valt att göra vårt första stop, stanna några dagar för ett par lata dagar, sol och bad innan vi hoppar på nästa båt. Resplanen är i vanlig ordning inte riktigt utstakad, det blir som det blir, vi hamnar där vi hamnar. Det blir ett äventyr! Och imorgon vid den här tiden har vi bara en tid att passa. Ett flyg hem från Santorini den 6 juli. Evigheter bort!
Ett snabbstop på kontoret och en liten krigsdans för att få ut resehandlingar så är vi äntligen på väg utan större missöden än att jag i all hast råkat tvätta håret med balsam istället för schampo och tja, effekten är ju ganska påtaglig...
Efter lite kompletteringar i Västerås och tre gigantiska lyxshakar på Max- för det kan man ju inte leva utan och det måste man ju förstå och begripa- så mellanlandar vi i lägenheten i Årsta.
Imorgon börjar semesterhelvetet på riktigt. Mr Lindqvist, Vandrande Åskmolnet, Lillfaran, Fröken MorgonTrött och jag har ett tiiiiidigt flyg till Aten och en båt ut till Naxos att passa. Samtliga barn har nu accepterat ryggsäckstvånget och är jättelyckliga över att gå upp kvart över fyra i morgonbitti. Jo. Eller som Pippi Långstrump sa "Jaaa, nu ljuger jag igen..."
Naxos är en knutpunkt för färjor och det är där vi valt att göra vårt första stop, stanna några dagar för ett par lata dagar, sol och bad innan vi hoppar på nästa båt. Resplanen är i vanlig ordning inte riktigt utstakad, det blir som det blir, vi hamnar där vi hamnar. Det blir ett äventyr! Och imorgon vid den här tiden har vi bara en tid att passa. Ett flyg hem från Santorini den 6 juli. Evigheter bort!
![]() |
| De är inte så här glada. De låtsas bara. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)








































