onsdag 8 augusti 2012

The very, very last day of sunshine

Det är vår sista dag i paradiset för den här gången. På vår morgonpromenad hamnade vi på Marias Ouzeria i den lilla hamnen längst ut på Koufonissis strandpromenad. Jag ville verkligen äta frukost här förra sommaren, men det blev inte av. Ingen pratar engelska, men vi serveras en fantastisk frukost och utsikten är alldeles, alldeles underbar..

Vi packar våra ryggsäckar och checkar ut, ett litet stop på Kalamia för varsin kall öl och en internetuppkoppling mot verkligheten.
Richard biter i det sura äpplet idag och vi har några timmar på stranden mitt i byn innan superjet-färjan ska ta oss till Santorini via Amorgos på eftermiddagen.
Stranden är som en enda stor swimmingpool med kristallklart vatten och silkeslen sand. Richard gör sig små ärenden in mot byn för att hämta kalla, nödvändiga drycker då och då, sköter sig riktigt bra! Vi brukar skåla för att vi inte är gifta, men idag, om han inte redan vänligt avböjt det fantastiskt flotta erbjudandet att bli min fru, hade jag kanske gjort ett nytt försök! ;-)

Vi ska ta en sista grekisk middag på hamntavernan (där Simon förra året myntade begreppet  "dit småkrypen kommer för att dö") och bara frossa i favoriträtter och hoppas på att båten ska ta oss till Santorini över lugna vatten.

Vi ses hemma!

tisdag 7 augusti 2012

Var är alla barnen?


Idag har vi ännu en skön och lat dag, den sista, innan hemresa. De här perfekta dagarna i paradiset, när livet är så obeskrivligt bra att det nästan inte är sant, är lite tråkig läsning i längden är jag rädd.

Men det är en sak vi funderar över...
Var är alla barnen?
På Amorgos såg vi de lokala barnen fiska från kajen, leka kurragömma bland gator och gränder och dra runt i stora skaror fulla med lek och bus på kvällarna. Men var är alla de inhemska barnen här på Koufonissi?
Private investigator Lindquist/Sand känner instinktivt att här finns en gåta som behöver lösas. Kanske skickas de bort till någon annan paradisö och hämtas hem när alla turisterna åkt hem till sina egna kalla länder? Hur som helst, vi är övertygade om att vi har svaret på gåtan rakt framför näsan. Nu ska vi bra beställa in lite mat och vässa hjärnorna...


måndag 6 augusti 2012

Familjeföretaget?

Vi har hittat en massa schyssta prylar och funderar på att öppna en liten båtshop och stanna för alltid. Bra ide? Eller vad säger ni, ungar?

Avslutar resa med repris på Koufonissi


Vi gick upp klockan fem i morse och mönstrade på Blue Star färjan så att vi kunde njuta av soluppgången ordentligt.











Framme i hamnen på Koufonissi en timme senare, blev vi först lite besvikna. Så platt här är? Jämfört med Amorgos, som verkligen är de höga berg- och djupa dalarnas ö. 

Lagunen Por
En tidig promenad på välkända små gränder, frukost, ett snabbstopp vid baren Kalamia och möte med gamla vänner från förra året, och så vidare till fots, längs havet och de gyllene, ännu folktomma stränderna, ut till den glittrande lagunen Pori och sen till den gömda stranden. Nu känner vi oss hemma igen och har bytt klippbad och härliga dyk mot Paradisets sandstränder!
Pori, Koufonisia

Richard på den gömda stranden
Den gömda grottstranden är verkligen unik. Den nås bara genom att runda en klippavsats mot havet. Stranden ligger innesluten i en grotta och vattnet sköljer in genom en öppning från havssidan.

Nu sitter vi åter på Kalamia, saknar våra barn oerhört, men njuter några sista dagar i Paradiset.

Ett fönster mot evigheten





söndag 5 augusti 2012

Affärerna blomstrar

Efter noga övervägande har vi bestämt oss för att sälja den andra familjebilen också..
Mycket välutrustad, Avantgarde, sports edition. Nyligen servad. Nybesiktigad utan anmärkning. Nya sommardäck på femekrade 17" aluminiumfälg. Aluminium inredning, svart helläder och skålade sportstolar. Elektriskt inställbart förar- och passagerarsäte med minne, elhissar, elglastaklucka, komfortklimatanläggning, treekrad, läderklädd sportratt med multifunktion, walk me home belysning, färddator, regnsensor, servostyrning och belysning under framdörrar, mm.

Enormt trevlig och rolig bil!

Apropå det... båten gick direkt, så Richard låter hälsa att ni kan sluta ringa på den nu.
Och Tina har lagt handpenning på bilen så det är i det närmaste klart. Hon ska bara kvista över och okulärbesiktiga. ;-)

Förbjuden frukt?

The donkey trail
Idag gick vi och badade. Till Agia Anna. Eller uppför berget, ned på andra sidan, tillbaka UPP för samma berg och så NER igen...

Vi tog den vindlande åsnestigen upp. Det var varmt och nästan vindstilla, men vi hade en omelett special som väntade där uppe på oss och med rätt motivation kan man bestiga berg, bokstavligt talat.
Vid frukostbordet fick vi sällskap av en ihärdig liten kattracka som till slut hängde i framtassarna på vårt frukostbord och dinglade. Tursamt nog kom det grekisk-ortodoxa prästerskapet till vår undsättning. Med ett bestämt "Gato" och en åthutande pekning av Guds förlängda finger kunde vi avsluta vår frukost ifred.

Mätta och belåtna började vi vår vandring nerför berget mot Agia Anna och uppfriskande klippbad.
Det ser inte så långt ut, när man står där uppe och tittar ner, men vägen som ska traskas i 40-gradig värme löper fram och tillbaka utmed berget som zickzackränderna på en huggorm.
Vattnet är kristallklart och så intagande intensivt blått så det är mödan värt. Och väl nere så ser man hur Panagia Hozovitissa, klostret, naglar sig fast på bergsväggen. Man skulle kunna bli religiös för mindre.

Agia Anna och Panagia Hozovitissa
Nybadade och saltstänkta kisar vi upp mot berget som än en gång ska bestigas. Det är varmare nu. Vi får den här snilleblixten att vi ska gena lite. Vi borde ju kanske ha lärt oss vid det här laget att våra genvägar allt som oftast blir senvägar, men när vi står där nere och tar sikte mot toppen dit vi ska, så känns det ändå som en lysande idé.

Agia Anna, halvvägs upp eller ner.
Vid Agia Anna har munkarna en liten trädgård. En prunkande oas med ett litet vitkalkat kapell mitt i allt det gröna.
Vår samlade logik säger vid den här tidpunkten att det borde finnas en stig uppför berget. Inte snavar väl munkarna i kaftan hela den lååånga vägen nedför berget för att skörda paradisets frukter?

I och för sig så har herrens tjänare en arbetsdag som börjar med bön och kyrkliga cermonier klockan tre på morgonen, avbryts för frukost halv åtta och sedan klosterbesökare fram till halv ett. En snabblunch innan det ska mässas igen fram till klockan fem och efter det tar klostret åter igen emot besökare till halv åtta. Då vankas det kvällsmat i klostret och klockan åtta till elva är det återigen dags för kyrkliga ritualer. Sen väntar fyra timmars stärkande vila innan det är dags att stiga upp och börja om från början.
Om man dag in och dag ut, år efter år, pallar det arbetsschemat så har man kanske hjälp av högre makter även för transport uppifrån klostret och ner till trädgården.

Hur som helst, vi närmar oss försiktigt klosterträdgården, spanar efter en bra stig, men ser inget som känns så där överdrivet promenadvänligt.
I trädgården arbetar en gammal man. Han rör sig sakta mellan vackra rader av bönor och tomat-plantor. Han ser ut som att vara hämtad direkt ur yoghurtreklamen och han vinkar åt oss, pekar, vill att vi ska komma in i hans trädgård. Pekar igen.

"Går stigen kanske genom den lilla trädgården? Så måste det nog vara.
Men springer folk verkligen genom munkarnas trädgård lite hur som helst? Vad säger munkarna om det?"

Mannen pekar igen, ivrigt, vinkar åt oss att stiga in, så då gör vi det. Kryssar försiktigt mellan gurka och zuchini. Följer den utpekade riktningen. Nej. Här finns ingen stig. Vi vänder oss försiktigt och tittar mot mannen som nickar och manar oss vidare.

"Är det här stigen? Jaha, kanske.. "

Vi följer stenmuren och kommer upp på samma terass som den gamle. Han ser att vi inte förstår och kommer sakta linkades mot oss, tar stöd mot sin käpp. Säger något som vi inte förstår. Plockar något som ser ut som svarta oliver från ett litet träd, stoppar dem i munnen och vill att vi ska göra lika.

"På riktigt? Och vi som precis googlat allt om oliver vet att oliver minsann inte äts direkt från trädet. Hur avböjer man på ett fint sätt?"

 Mannen sträcker fram de blåsvarta frukterna mot mig, stoppar en i munnen, spottar ut en kärna, visar att det går att äta. Visar mot grenen. Då ramlar poletten ner. Det är nu många år sedan herrarna i hembygdsföreningen hemma, i ett obevakat ögonblick, gick lös på krikonlunden och i det närmaste utplånade den, men det här, det här är krikon! Krikon från munkarnas egen lilla krikonlund. "Krikon", säger jag lättad. "Det är krikon, Richard!" Tar ett par söta frukter ur mannens hand, smakar. Ljuvligt!

Den gamle mannen vill att vi ska plocka mer, ta så mycket vi vill, det förstår vi. Han säger något mer som låter som rena grekiskan, vilket det ju naturligtvis också är... Han ska visa oss vägen sen? När vi har plockat så mycket vi vill ha? Så är det nog.
Här står man i bikini och plockar krikon i munkarnas trädgård... Ja, det var ju precis vad man trodde att man skulle göra i morse när man vaknade...
Vi ler och plockar, fyller en liten påse och den gamle ser nöjd ut. Han vinkar igen, pekar. Stigen? Nickar. Vi kliver försiktigt över pumpa och melon. Mannen pekar upp mot berget och vi tror att han menar att vi ska ta oss uppå nästa lilla terass, kanske går stigen vidare där?
Han skakar på huvudet, ögonen ler vänligt, handen vinkar åt oss att följa, pekar mot grinden till trädgården. Framme vid grinden böjer han sig på sitt gammelmansvis och tar upp något ur en korg. Så trycker han varsin gurka i näven på oss, pekar på grinden, upp på berget, visar med gester; Dricka, vi måste dricka mycket! Vi tackar på vårt klumpiga skandinaviska sätt för gurkan och kliver ut ur trädgården igen.

Här finns ingen stig. Möjligtvis har getter utfört balansakter av oanat slag på det branta berget, men vi gör ett försök iallafall. Det är ruskigt brant, lösa stenar glider under skorna och det är varmt, olidligt varmt, till och med i bikini.
Efter några minuter når vi upp till en liten platå, vi stannar upp och tittar ner. Jag höjer armen och vinkar till den gamle långt där nere. Han lyfter sin arm och vinkar tillbaks.
Till slut når vi vägen ovanför. Svetten sprutar Vi tittar på våra gurkor och hugger in. Vi har över halva vägen kvar uppför berget, utan de här gurkorna klarar vi det aldrig!

Nöjda når vi Chora uppe på berget för andra gången idag. Nu är det bara att klättra ner!

På nedfärden stegar vi om en stor grupp franska proffsvandrare i fotriktiga kängor, med vandringsstavar och rättförs utrustning med allt vad det innebär. Vad de inte vet är att med gurka kan man gå hur långt som helst. De gapar förvånat när de blir omkörda av ett par färgglada badbyxor och en svart bikini.

Kvällen avslutas med brakmiddag på favoritrestaurangen. Vi frågar efter get. Den är precis, precis slutsåld... Rackarns! Vi får ta vårt straff en annan dag. In bärs Tzatziki, bröd, lamm i citonsås, fried calamari, baked fetacheese och spenatsallad, ouzo och grekiska ölen Mythos.
En alldeles sagolikt minnesvärd dag!

Nu säger Richard att jag måste komma ut och hjälpa honom. Han håller på att bli uppraggad av ett gäng fransyskor. Tänk att man ska behöva hjälpa till med allting!

lördag 4 augusti 2012

Skynda fynda!

Richard vill inte att vi säljer bilen förrän det är absolut nödvändigt, men jag tänkte så här: Om vi får båten såld och kan köpa oss ett flott ställe här på Amorgos, då vore det väl fint om vi kunde skicka efter barnen?
Bra familjebil, i nyskick, knappt körd. Underredsbehandlad. AC. Takräcke och nya vinterdäck medföljer. Ingen prutmån.

fredag 3 augusti 2012

Kinderegg!

Otter 12' RIB med trailer i mint condition säljes. En robust familjefarkost för säkra och bekymmersfria sjömil  på både hav och sjö. Vettigt pris och 2 års garanti ingår vid snabb affär.

Dagen före dagen före resdagen



På toppen av berget ligger Minoa
Dagen närmar sig sitt slut. Vi är slut. Det har vi i och för sig varit hela dagen, men ändå. Det känns som att man vill att dagarna ska vara fler. Längre. Det ÄR bra på Amorgos. Riktigt bra. Det händer inte så mycket. Dagarna är ganska lika. Vädret är lika. Båtarna kommer vid samma tid. Vi vet vilka restauranger som serverar bra mat. Och vilka som inte bryr sig så mycket om sina gäster. Så vi går nu till ett fåtal ställen. Visst finns det tavernor vi borde pröva, men vi har blivit lite lata och bekväma i våra val. Vi har diskuterat det och motvilligt accepterat det. Som straff för att vi hänfaller åt tryggheten ska vi äta get imorgon. Så får det bli. Get till middag!

Vi träffade en flock fantastiskt fina getter efter frukost idag. De var högst upp på den gamla Minoiska stadens ruiner. På ett berg som majestätiskt ruvar över hela Katapola. När vi gick ut i morse hade vi ingen aning om att vi skulle hamna där.

Efter en osedvanligt seg och svår uppvakningsprocess tvingade vi oss ut för att röra på oss. Vi ville ta en lätt promenad och beslöt att följa en liten skylt mot Ancient Minoa. Vi visste bara att det var en arkeologisk utgrävning som låg nära Katapola. Med varsin liten vattenflaska gav vi oss iväg. Färden gick via en åsnestig och en serpentinväg brant uppför. Helt ensamma i obeskrivlig hetta kom vi upp på tppen av berget ovanför staden vi bor i. Utsikten är enastående.
En 360-graders panoramabild som jag hoppas kunna lägga upp på nätet snarast. Den blir fantastisk att se i rätt läsare
Ser ni morgondagens middag?

 Den stad som blomstrade där uppe för 3000 år sedan var väl bevarad. Åtminstone i jämförelse med de bronsålderlämningar vi har i Sverige. Eftermiddagen ägnades åt att forska kring denna plats, men inte särskilt mycket hittade vi.

Vår resa börjar gå in i slutskedet. Vi börjar planera för att ta oss mot Santorini igen. För att spara restid kommer vi att landa på flygplatsön ett par dagar innan flighten går. Vi ska hyra oss en bil för att ta oss ifrån de värsta turiststråken och hitta ett bra boende. Innan dess ska vi ta 36 timmar på Koufonissi -den ö vi förra sommaren utnämnde till paradiset. Vi vet att vi nu kommer dit i högsäsong och att det mycket väl kan bli så att vi inte får rum för natten. Men vi vet var den gömda grottstranden finns. Det vore härligt att vara en natt där!


torsdag 2 augusti 2012

Triffidernas återkomst och annat otäckt

Richard försöker alltid skrämma mig med olika saker, och tro mig, jag är inte så lättskrämd. Jag är uppväxt med Staffan Westerberg, Vilse i pannkakan och Storpotäten så det är inte mycket som biter på mig. Det här med triffiderna har aldrig riktigt skakat mig, även om Richard tar upp det då och då.
Det var först idag jag förstod vidden av triffidernas återkomst. Richard och jag brörjade vår fredliga vandring upp till Chora och plötsligt var de överallt. Triffiderna. De var blodtörstiga och hämdlystna och sköt vilt i kring sig. Deras avkomma flög som projektiler kring smalbenen så det var bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.
Squirting cucumber även kallad, hmm, sprutgurka, men vi VET att det ÄR Triffiderna som är tillbaka.

Så småningom vågade vi sakta in på stegen. Richard hade lovat mig stor frukost som belöning bara jag undkom triffiderna och tog mig över berget till Chora. Jag har gått långt för sämre belöning.
Men mitt humör är kanske inte på topp när blodsockret sjunker.
Richard hade lite roligt åt min vandringsutstyrsel. Ni har varit förskonade från en sällsynt färggrann kreation a lá kloster, men The Gladiator Amanda, "El Greeko" slipper ni inte undan.
The feared El Greeko.  När El Greeko slår till står Feataosten still. Gammalt djungelordspråk.
Hur som helst, upp kom vi till slut och en härlig frukost på vårat favorittorg i Chora var belöningen.
Lägg märke till den lilla gumman bakomom sugröret.
Så snart gubben pallrar sig bort smiter hon fram till bästa sittplatsen.
Vi går runt en stund i Chora bland trappor och små gränder. All biltrafik är förbjuden i Chora. Det är egentligen ganska självklart. En bil tar sig helt enkelt inte fram...
Vi såg de vilda tigrarna...
När det var dags för nedstigning hittade vi ÄNTLIGEN den gamla åsnestigen som leder mellan Katapola och Chora. Och som om det inte vore nog med hemskheter här kommer jag igen...
Nästan anständig med lite frukost i magen.
The Old Donkeytrail. Som vi letat. Promenaden nedför berget var hänförande vacker, så till den milda grad att vi till och med glömde dricka vatten på den 6 km långa vägen mot Katapola.
Vandringskläder på. Houston, we are going down.


Mer otäckheter. På väg ner hittade vi också en död gammal get i bevattningssystemet...
Och... det är INTE jag som tar kort på sådana saker...
Halvvägs nere. Resting goat.
¨Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen, som är mödan värd.¨
Vägen var väl värd mödan, målet likaså; lätt lunch på kajen i Katapola.







onsdag 1 augusti 2012

Bara lata dagar

Vi har tillbringat dagen på Maltezi Beach idag också. Det är verkligen en trevlig strand, härlig stämning. Killarna som driver baren och uthyrningen av solstolar är sköna typer. Ur högtalarna strömmar ledmotivet ur Det stora blå, varvat med Bob Marley och annan lättsam må-bra-musik för att skapa den rätta beach-känslan. Då och då kommer nån förbi och talar om att nu strax finns det kalla öl. Jag har avverkat Åsa Lantz "Vår man i Shanghai" medan Richard tagit över "Vart tog den lilla söta flickan vägen" av samma författare.
Grundkurs 2 i Sola säkert med Richard Lindquist
 Nu är vi tillbaka efter en tidig middag och Richard håller på och tar sig igenom den spännande upplösningen på boken, medan jag sitter här ute i trädgården och bara är. Tänker och tar in. Reflekterar.
Okontaktbar. Det är spännande nu...

Trädgården på Irini Studios. Jag är så glad att jag fick med klädnyporna också.
 Vi tänker så lika. Ofta säger Richard högt precis exakt det som jag precis tänkt och tvärtom. Och ibland tror vi olika och då måste vi googla tills Richard får rätt. :-) Vi lär oss en massa bra-att-veta saker på det viset. Som att åsnor blir uppåt 50 år gamla, och att kaktusfikon inte har särskilt lång hållbarhet...

(Jag måste göra en liten parantes här och utveckla det här åsneresonemanget. Det är ganska fantastiskt faktiskt. Att de blir så gamla. Här på Amorgos finns en dal där man släpper ut pensionerade åsnor. Tänker man rent krasst husdjursmässigt, får man ju verkligen valuta för pengarna. Och om jag skaffar en åsna när vi kommer hem - och tanken är inte helt otrevlig - så är det ganska stor risk, eller chans, att barnen får en gammal envis boricka på halsen när jag trillar av pinn.
Och med bakgrund av den här åsnekunskapen så kommer den här rörande lilla scenen från The Red Beach, Santorini i ett helt annat ljus.
Strax bortanför våra solbäddar på stranden stod en åsna. Hela dagen stod den där. Mitt i solgasset, utan vare sig mat och vatten. Hängde med huvudet och brydde sig skit i (på ren svenska) vem som passerade. På eftermiddagen spratt den plötsligt till, öronen började veva och det blev ett så muntert iiiahande och skränande om jag någonsin har hört ett. Hela åsnan såg liksom... glad och lycklig ut... om nu åsnor kan göra det. Vi kunde för vårt liv inte begripa den plötsliga förändringen. Men så vände jag på huvudet och långt bort längs stranden kommer en liten krum och fårad man. Han bär på säckar med fiskenät och några meter bakom honom studsar en liten pigg och trofast hund i sin herres fotspår. Åsnan iiahar vänligt, tar inte blicken från mannen. Igenkännandets glädje. Förstår jag ju nu. De här herrarna har ju säkert hängt med varandra ett tag!)

Vi funderar på att gå till baren Le Grand Blue igen och se Det stora blå. Filmen visas där varje kväll, och jag kan se den igen och igen. Om inte annat så för Jean Renos tokskratt och uppsynen av hans bastanta mamma. Richard kan nog tänka sig en av det berömda paraplydrinkarna också.
Där finns också WiFi så om inte annat så kan jag ju alltid passa på att skissa lite på mitt kursupplägg i Matlagning på grekisk trinett, eller "Vad du kan tillreda med hjälp av en slö matsked."

tisdag 31 juli 2012

Det blir en dag på stranden...

Halv sju behöver man inte gå upp varje dag. Idag har klockan också fått semester och vi gör alldeles precis som vi vill när vi vill.

Efter en sen frukost bestämmer vi oss för att gå till den närliggande stranden Maltezi. Vi har inga större förväntningar egentligen, ska bara kolla om det är något att ha. Det går en badbåt hit, men enligt vår reseguide så ligger stranden alldeles bakom kyrkogården, runda klippan bara...
Maltezi Beach
Vattnet är så kristallklart och salt. Man flyter som en kork. Och längst bort på stranden finns små parasoll och en liten charmig bar som serverar förfriskningar, så vi blir kvar hela dagen.
I skuggan på Maltezi

Mouros Beach

Efter morgonens andliga spis - och lite fundersamma över om man egentligen får köra bil på munkarnas medicin - klämmer vi in oss i den lilla cirongula bilen och far vidare mot Mouros Beach.
Mouros Beach
Vi har blivit rekommenderade att åka hit för härliga klippbad och fantastisk snorkling i klara vatten och grottor. (Flickan på supermarket sa också att det ska ligga en riktigt trevlig taverna där med god mat och trevlig personal... hörde jag... inte för att det skulle intressera mig särskilt... jag menar, hur skulle det se ut... Det vet ju alla. Äter man måste man vänta minst en halvtimme innan man kan bada. Annars sjunker man ju som en sten... Men man kan ju äta lite, liksom stödäta. För den trevliga personalens skull?)

Fula fiskar på Muoros Beach
Vi blir lite förvånade när vi inser att vi är alldeles ensamma här. Stranden består av slipade svartvita stenar och vattnet är kristallklart. Vi snorklar lite. Mitt cyklop sluter inte tätt, men jag såg iallafall en liten, liten fisk innan jag gav upp. Richard var mer lyckosam.

Och en taverna finns det! Med härlig grekisk mat! Och med storslagen utsikt över det stora blå!
Utsikt från tavernan på Mouros Beach
Länge sitter vi där. Långt efter all mat är uppäten. Med var sin bok. Njuter. Vilken fantastisk dag! Så bra som det bara kan vara.

Vi har tänkt oss en tur över bergen till Egiali, öns andra hamnstad, så vi bryter upp från den rofyllda tillvaron och är på väg igen. Vi vill se vad Egiali har att erbjuda ifall att vi kanske ska bryta upp och bo några nätter där.

Det är en och en halv mil till Egiali och det är vindlande serpentinväg hela vägen, slående vackert, men ack så brant och högt och getter på vägen.. Jag är glad att vi inte tog den lokala bussen.

Egiali är en charmig liten hamnstad, mindre än Katapola. Centralt i byn ligger en härlig sandstrand där småbarnsfamiljer trängs med badleksaker och sandiga handdukar. Det är livligt och barnvänligt. Små gränder och några få tavernor.
Om vi bara har blivit semesterlata eller är överens om att vi valt rätt hamnstad redan från början ska jag låta vara osagt. Vi bestämmer oss i alla fall för att stanna i Katapola.

Till himmelen och tillbaka

-Amanda, du måste vakna nu! Klockan är halv sju!

Den bryskt uppväckta hjärnan arbetar febrilt. Halv sju? Men vänta nu.. Har jag inte semester? Jag minns att vi sa att vi skulle gå upp  i skaplig tid och komma iväg... men halv sju??
Och om jag minns rätt så var vi på baren Le Grand Blue igår kväll och det som Mr Lindquist beskriver som paraplydrink skulle jag kanske vara mer benägen att kalla busgrogg. Jag har aldrig druckit en Margarita ur dricksglas och dekorerad med östtyska förbundsflaggan förrut.. men jag har semester och här är varmt och skönt och människorna vänliga... Och resten av "drinkarna hade iallafall olika färg... Jag skulle inte hålla det alltför otippat att den lokale bartendern förmodligen är den samme som den lokale målaren, eller nån annan som är bra på färger...

-Vi har bilen från klockan sju!

Ahh! Men se där ja! Det var ju en bra upplysning att få så här en halvtimme före. Man får återigen tacka sin lyckliga stjärna att man aldrig blivit kompis med spegeln och att man aldrig begripit varför morgontoalett ska behöva ta längre tid än nödvändiga fem minuter...

Men han gör en fantastisk frukost, Mr Lindquist, som vi avnjuter på verandan och sen är vi på väg.
Vi tar den slingrande serpentinvägen upp mot Chora för att ta oss till klostret Hozoviotissa vid Agia Anna. Det vita klostret klamrar sig fast på den branta klippväggen högt ovanför den sagolikt blå havsbukten.
Klostret Hozoviotissa

Klostret lyser nästan onaturligt vitt där det hänger som en sockerbit fastlimmad på klippkanten. Klostret är bara  ca 4-5 meter brett, men 40 meter långt och 33 meter högt.
Det ursprungliga klostret byggdes på 810-talet för att skydda en uråldrig ikon från Jerusalem. Ikonen råkade guppa i land precis här och då var det förståss av högre makter menat att här borde anläggas ett kloster. Sen att stället inte hade de bästa förutsättningarna för ett slikt bygge kunde man ju naturligtvis inte ta någon hänsyn till. Klostret helrenoverades sedan och byggdes upp från grunden 1080. Här finns plats för 65 munkar, men idagbor här bara tre.

För att nå klostret får man gå uppför en smal stenbelagd liten trappväg. Den här morgonen är vi munkarnas första gäster. Det är redan väldigt varmt och det råder ett besynnerligt lugn. Nedanför klostret har munkarna en terassträdgård och där balanserar också två självmordsbenägna åsnor.
Beteshage a la kloster...
För att bli insläppt i klostret måste man vara respektabelt klädd, dvs helt täcka sina armar och ben. Det är nu inte jag, så jag ser hur Richard försvinner in genom den låga lilla porten in i klostret och när porten sakta sluts bakom honom slår det mig att det var kanske det sista man såg av honom så jag tar i allafall ett kort på porten.
Last seen entering this gate...
Själv kan jag tänka mig en tillvaro utanför klostret tillsammans med munkarnas katter. Jag tror vi delar samma livsuppfattning och uppskattar det goda i livet.
Några av munkarnas kissemissar
Då plötsligt händer det! Porten öppnas sakta igen. Munkarna har letat fram en fotsid beklädnad så att även en hedning som jag ska kunna få bese det allra heligaste. Den fotsida beklädnaden är en så färggrann och spektakulär kreation så att man skulle kunna tänka att gudarna närmast skulle vilja börja gråta, men munkarna ser nöjda ut.


Klostret har som sagt plats för 65 munkar, men man får bara se en liten del. Själv hade jag gärna sett det enorma gamla träbordet med plats för 40 personer där de tre munkarna äter sina måltider - de är duktiga på att laga mat, får vi veta. En vindlande liten trappa tar oss upp till själva helgedomen. Det är smalt och trångt, lågt i tak.. inte riktigt designat för långa skandinaver. Vi får se den åråldriga ikonen och den fantastiska utikten från balkongen utanför.
Jahapp.. Nyss var man därnere med katterna. Det är till att ha kommit upp sig här i världen. Förstår ni hur nedrans brant och högt det är?

Utsikt från klosterbalkong
Sen blir vi inbjudna att sitta ner. I munkarnas vardagsrum. Och blir bjudna på vatten och munkarnas hemmagjorda likör. Eller medicin. Som de själva säger. Vi tittar på den storslagna utsikten, försöker ta in lugnet och den överväldigande vänligheten. "Yes, rocks fall everyday... small rocks, big rocks... no one has ever get hurt.." Vi hör om munken som sovit i samma rum i 40 år och så plötsligt bestämmer sig för att byta sovrum. Samma natt faller ett stenblock stort som en bil och demolerar hela den delen av klostret och tre våningar ned.
Room with a view. Utsikt från munkarnas vardagsrum
Alldeles helt uppfyllda av denna sagolika och nästan surrealistiska upplevelse tackar vi för oss. Kliver ut genom den lilla porten, redo för nya äventyr.
Till verkligheten utanför

söndag 29 juli 2012

Det Stora Blå från ovan

Söndag morgon på Amorgos. Det betyder att gå upp tidigt för att hinna allt som skall göras. Det viktiga är att hinna upp till torget i Chora före det att kyrkans besökare kommer ut ur den välsignade kyrkans blå portar. Nu är det så att Choraa ligger högt över havet och att vägskylten viar olika sträckor på grekiska repektive engelska. Om det är fågelvägen eller den angivna sträckan spekulerar vi i under vår vandring uppför serpentinvägarna.

Det känns som om de sex kilometrarna ändå inte var fågelvägen, för vi är fortfarande pigga, men törstiga när vi kommer upp.

Vi beställer en frukost med omelett på det lilla caféet på torget i samma ögonblick som kyrkan töms på sina söndagsklädda besökare. Vi får en fantastisk frukost bland ortsbefolkningen som verkligen hade en social sammankomst bland kaféborden runt om oss. Vi var de enda som inte hörde dit, men ändå så gjorde vi det. En av livets minnesvärda frukostar blev det.


 Chora på Amorgos är verkligen 100% vykort, men ändå äkta. Visst fins det turister, men de flesta vill uppleva "det stora blå". Den filmen spelades in här. På andra sidan ön. Därför beslöt vi att efter vår frukost vandra ner till den fantastiska inspelningsplatsen. Vi vandrade åsnestigar ner för de stupande branterna mot Agia Anna och det vita kloster som klamrar sig fast på stupet av klippan över det stora, mycket blå havet.

 Väl vid klostret slog eftertanken till. Vi skulle inte bli insläppta till munkarnas ställe i de svettiga trasor vi hade på oss och vi var nu på havsnivån igen och var tvugna att ta oss upp över bergen, över Chora och ner till Katapola igen. Solen hade just passerat zenith och det var varmt. Så vi gick hem igen.

Vi bestämde att äta lite, ta ett bad och hyra en bil för imorgon. Vi ska då ta reda på vad klostret på klippan heter, vi ska snorkla i de grottor som finns vid Mouros Beach och ta en titt på den andra byn Egiali. Bilen är förhandlad och klar. Imorgon ger vi oss av ännu tidigare för att försöka se lite av allt som finns att se på Amorgos. Nu sitter vi på en bar (Le Grande Bleu Bar) och sörplar paraplydrinkar, samtidigt som filmen "Det stora blå" visas på storbild. En bra dag. Så bra det kan bli.