tisdag 2 juli 2013

Vissa platser och upplevelser ska man kanske inte försöka återuppleva..

Panagia Chosoviotissa, Amorgos
Amorgos är en fantastisk ö, och det finns platser och upplevelser man vill dela med dem man tycker om. Förra året hade Richard och jag ett fantastiskt möte och närmast religiös upplevelse när vi klättrade de smala trapporna längs bergsväggen för att besöka klostret Panagia Chosoviotissa. Flickorna har sett klostret på film när vi besökte baren Le Grand Blue, för att titta på Det Stora Blå som är inspelad till stora delar just här på Amorgos. Jag är lite tveksam om jag vill göra besöket vid klostret. Jag vill verkligen inte förstöra den upplevelse vi hade i fjol med ett nytt besök, och samtidigt vill jag ju att flickorna ska få se denna fantastiska plats.

Klostret löper längs bergsväggen och är tre meter på sitt bredaste ställe och nästan 40 meter högt.
Det börjar inget bra.. Vi minns att för att välkomnas in i munkarnas hem och heliga rum så ska man vara sedesamt klädd. Den trasiga lappen som fladdrar på grinden där klättringen uppför den branta bergsväggen börjar ger oss ingen större ledning. Väsentlig information saknas. Jag vill minnas att den sa no shorts, no miniskirts... ja, typ ben och armar täckta... så vi tvingar på alla långärmat och långbyxor.
Det ÄR varmt. En sisådär 35 grader och gassande sol. Och när vi kommer upp, ja då förstår ni att där sitter en hel lapp och instruktionen som vi saknade vid klättringens början säger dessutom "no long pants for women..." Jag protesterar lite lamt att Disa, som i och för sig fyllt elva under resans gång, väl inte är att räkna som kvinna, men det finns inga ursäkter alls idag och medan jag och flickorna rotar i munkarnas lumplåda efter bjärta och egensinnigt mönstrade långklänningar så slussas Mr Lindquist vidare in i det allra heligaste.
Han får sin religiösa upplevelse. Ensam blir jag kvar med tre överhettade påskkärringar som bara förmår ställa två frågor: "Vad gör vi här?"Och "När ska vi gå?"
På väg ut ser vi allafall en söt kattunge och till ett fantastiskt klockspel från klostrets övre balkong påbörjar vi nedfärden. Vi får följe av en grupp munkar och präster, som vid stigens slut trycker in sig i en liten bil och hur man får in så många runda munkar med tomteskägg och fotsida dräkter i ett så minimalt fordon är givitvis en gåta. De har måhända krafter och förmågor vi andra inte behärskar och gudomlig hjälp från ovan.
Sälva tar vi en snabb titt i den lilla souvenirbutiken och konstaterar att någon replika av den heliga ikonen behövde vi inte idag heller innan vi följer munkarnas exempel och knölar in oss i vår lilla hyrbil. Idag ska vi bada i Det Stora Blå. Härliga klippbad vid Agia Anna, alldeles nedanför branten till klostret som syns däruppe mitt på bergväggen som en liten vit sockbit.

Och det är så det kommer sig. Det är så det kommer sig att jag står här på en dammig parkering mitt i solgasset och river och sliter för att befria mig från de här svettiga jeansen som klibbar mot huden. När jag så äntligen och byxlös tittar upp ser jag alldeles bredvid mig ett märkligt sällskap som gör precis likadant. Här flyger långa mörka rockar, små heliga pillerburkar och andra huvudbonader, amuletter, krusifix och annat blingbling. Vem hade trott att munkar hoppar bomben från de utskjutande klippavsatserna vid Agia Anna? Och vet ni... Det är en sån himla skön och befriande känsla! Ja, jäddrar i min själ... nästan... religiös...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar