torsdag 2 augusti 2012

Triffidernas återkomst och annat otäckt

Richard försöker alltid skrämma mig med olika saker, och tro mig, jag är inte så lättskrämd. Jag är uppväxt med Staffan Westerberg, Vilse i pannkakan och Storpotäten så det är inte mycket som biter på mig. Det här med triffiderna har aldrig riktigt skakat mig, även om Richard tar upp det då och då.
Det var först idag jag förstod vidden av triffidernas återkomst. Richard och jag brörjade vår fredliga vandring upp till Chora och plötsligt var de överallt. Triffiderna. De var blodtörstiga och hämdlystna och sköt vilt i kring sig. Deras avkomma flög som projektiler kring smalbenen så det var bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.
Squirting cucumber även kallad, hmm, sprutgurka, men vi VET att det ÄR Triffiderna som är tillbaka.

Så småningom vågade vi sakta in på stegen. Richard hade lovat mig stor frukost som belöning bara jag undkom triffiderna och tog mig över berget till Chora. Jag har gått långt för sämre belöning.
Men mitt humör är kanske inte på topp när blodsockret sjunker.
Richard hade lite roligt åt min vandringsutstyrsel. Ni har varit förskonade från en sällsynt färggrann kreation a lá kloster, men The Gladiator Amanda, "El Greeko" slipper ni inte undan.
The feared El Greeko.  När El Greeko slår till står Feataosten still. Gammalt djungelordspråk.
Hur som helst, upp kom vi till slut och en härlig frukost på vårat favorittorg i Chora var belöningen.
Lägg märke till den lilla gumman bakomom sugröret.
Så snart gubben pallrar sig bort smiter hon fram till bästa sittplatsen.
Vi går runt en stund i Chora bland trappor och små gränder. All biltrafik är förbjuden i Chora. Det är egentligen ganska självklart. En bil tar sig helt enkelt inte fram...
Vi såg de vilda tigrarna...
När det var dags för nedstigning hittade vi ÄNTLIGEN den gamla åsnestigen som leder mellan Katapola och Chora. Och som om det inte vore nog med hemskheter här kommer jag igen...
Nästan anständig med lite frukost i magen.
The Old Donkeytrail. Som vi letat. Promenaden nedför berget var hänförande vacker, så till den milda grad att vi till och med glömde dricka vatten på den 6 km långa vägen mot Katapola.
Vandringskläder på. Houston, we are going down.


Mer otäckheter. På väg ner hittade vi också en död gammal get i bevattningssystemet...
Och... det är INTE jag som tar kort på sådana saker...
Halvvägs nere. Resting goat.
¨Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen, som är mödan värd.¨
Vägen var väl värd mödan, målet likaså; lätt lunch på kajen i Katapola.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar