söndag 3 juli 2011

Antiparospromenad


Vi lever lata dagar på Antiparos. Vi trivs utmärkt på hotellet Kouros Village, även om ön i sig är en besvikelse.

Antiparos är som ett charterparadis för skandinaver. Stränderna är smusiga och inte särskilt inbjudande. Kanske är vi bortskämda efter vår vistelse på Koufonissi. På Koufonissi fanns det egentligen inga dåliga stränder, vattnet kändes rent och kristallklart och vi såg aldrig skräp i vattnet eller i sanden på stranden.
På stranden närmast Kouros Village, en långgrund sandstrand simmar plåster, plastpåsar och allsköns bråte runt i ett ljummet och grumligt badvatten.

Antiparos verkar ha tappat sin grekiska själ och prostituerat sig i turismens namn. Vi har hittat goda och genuina människor med varma leende ögon här också, men de känns sällsynta. Det känns som det mest går ut på att sälja något.

Vi har ingen större önskan om att återvända hit, utan är beredda att hålla med vår host Steve i Parikia, att Paros har mer att erbjuda. Kolibithres, klippstranden, Naoussa den vackra lilla hamnstaden, Lefkes med sin gamla genuina charm och den lilla byn Aliki som helt avsaknar skandinaviska turister.

För Disa och mig som är barfotafantaster har Antiparos inget att erbjuda. Varenda barfotapromenad är förenad med överhängande risk för skärskador.

De stora flickorna uppskattar att gå på huvudgatan i Chora och titta i butiker eller fika på något café, men i ärlighetens namn är utbudet av flipflops, souvenirer och dåligt sydda solklänningar till överpris bara trist och ledsamt att se. Om man inte är nybliven tonåring, förstås. Grabbarna tycker att det är tråkigt här. Jag tror faktiskt att de hade roligare på den lilla ön Koufonissi trots att pulsen inne i Chora är lite högre här.

Disa har hittat nya vänner i poolen på hotellet. En norsk familj med tre barn. Hon har gått på tur med dem nu och lärt sig att cyklop heter dykarmask på norska.Det är härligt att se.
På vår morgonpromenad sa hon så här: "Mamma, det finns några här som inte pratar riktig svenska." Det blev en ahaupplevelse för henne att hon faktiskt kan förstå norska.

Richard och jag tog en eftermiddagspromenad och tog oss upp på bergen bakom Chora. En fantastisk utsikt och på håll ser Chora riktigt pittoreskt ut.

lördag 2 juli 2011

AHA!


Avslöjade! Inget åskväder som inte lite chokladmilkshake och shopping botar!
Vi hittade dessa partyprinsessor i Chora.

Vandrande åskmolnets dag


Idag verkar det vara Sagas tur att lessna ur. Vandrande åskmolnet anlände till frukost på verandan och åt under miserabel uppsyn i alla fall dubbla portioner av panncakes med syrup.
Hon svarar endast med gutturala läten... i bästa fall.. och sur ut som en hel regnvädersvecka komprimerad till dessa förmiddagstimmar.

Disa är ett solsken idag så kanske torkar ovädret upp...

Lovisa har lockat med sig Saga för lite byvandring och med tio euro på fickan var så ska de förhoppningsvis kunna införskaffa något helt onödigt och bli på bättre humör.
Isak och Simon, Disa, Richard och jag ska strax också bege oss till Chora också och se om vi kan enas om ett lunchställe.

Det är varmt och skönt och Richard och jag har njutit av att inte göra någonting, läsa våra böcker vid poolen och verkligen vara lediga. Långt borta hägrar snabbrapporter, momsredovisningar och presentationer av olika slag. Men ännu så länge är vi lediga. Några gyllene dagar till.

...nu vill jag sjunga dig milda sånger...

Läst en lånad bok vid hotellets pool. Av Linda Olsson.
Intressant. Tänkvärd. Om längtan och saknad. Och skillnaden mellan dessa två.
Det ska jag fundera på en liten stund...

fredag 1 juli 2011

Kouros Village. Antiparos dag 2





Lolle mår bra igen och det är vi alla så glada för. Nu har vi checkat in på Kouros Village och Saga och Disa har hunnit med poolbad redan.

Vi tar en lat dag idag.

Förflyttning igen


Förflyttningsdag


Det är dags för förflyttning igen. Dessa dagar är lite mer påfrestande och tålamodskrävande än andra.

Vi har uppmanat alla att infinna sig till frukostbuffé klockan åtta. (Jag höll just på att skriva att då skulle alla vara packade, men jag menar förstås redo för avfärd efter frukost.) Isak och Simon som är stora och duktiga på att ta ansvar för sina hålltider fixade det fint. Disa och jag är vana att gå upp tidigt och vi behövde bara väcka Richard fyra gånger och Saga två. Men stackars Lovisa ville inte komma upp. Hon mådde inte bra. Vi hämtade lite frukost från buffén åt henne, men snart stod det klart att hon mådde INTE bra alls. Hon mådde riktigt illa.


Efter att ha avvaktat en stund kände sig Lovisa bättre och vi bestämde oss för att checka ut och hålla oss till planen.Richard skulle skjutsa oss till färjelägret i Pounta och vi skulle åka över till Antiparos och leta rum medan han returnerade hyrbilen i Parikia och sedan kom efter med färjan från Parikias hamn.

Lovisa såg lite blek ut, och i Pounta ville hon hellre följa med Richard och lämna bilen så våra vägar skiljdes för några timmar.


Jag och barnen hoppade på färjan som tar ca fem minuter över till ön Antiparos. I hamn blev vi tillfrågade om rum av en liten äldre herre och vi beslöt oss för att se vad han hade att erbjuda. Efter en promenad längs huvudgatan vek mannen av och visade oss två små lägenheter med utsikt över en rivningstomt. Han sopade undan de döda kackerlackorna som låg vid tröskeln och jag såg att Simon inte verkade helt överförtjust. Vi sa att vi skulle titta runt lite mer, men han var envis och ville visa oss något annat. Vi följde med och hamnade strax bortanför hamnen. Det var varmt och ryggsäckarna tunga. Rummen var lite sunkiga men eftersom jag inte visste hur det var med Richard och Lovisa bestämde vi oss för att stanna. Vi tänkte att vi kanske skulle kunna lämna ryggsäckarna där och bege oss ut i sök efter bättre boende. Jag kikade lite på omgivningarna och de var om möjligt sämre än vid plats nummer 1. Närmsta granne någon form av bilverkstad/skrot. Jag ringde Richard som berättade att Lovisa blivit dålig igen men att de fick god hjälp i hamnen i Parikia av vänliga rumsuthyrare och förbipasserande. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra nu. Skulle Lovisa orka åka till Antiparos eller skulle vi andra ta färjan till Parikia? Jag gick tillbaka till rummen och efter ett toalettbesök där det sprutade brunt skitvatten ur kranen i handfatet så bestämde jag mig för att där skulle vi i alla fall inte stanna. Och där skulle en magsjuk Lovisa inte kunna bo. Inte ens för en endaste natt.

Jag sökte upp vår värd berättade att jag måste lämna rummen och avvakta. Han blev så ledsen och jag tyckte så synd om honom, men där kunde vi verkligen inte bo om Lolle och Richard skulle komma till Antiparos.

Jag och barnen tog våra ryggsäckar och promenerade tillbaka till hamnen, satte oss på en taverna för att ta något att dricka, överlägga och avvakta hälsorapport från Richard. Tillbaka i hamnen uppvaktades vi flitigt av vår tidigare värd och sonen till denne. Det var snudd på att det blev lite obehagligt. Vi kände oss förföljda och iakttagna.

Efter att Saga och Disa delat på en omelett och en ny färja anlänt med intet ont anande turister som nu uppvaktades av rumsuthyrare begav vi oss mot Kouros Village som rekommenderas av Janne Eklund i hans Greklandsguider. (Just dessa guider och hemsidan www.kalimera.se har för övrigt varit oss till stor hjälp och nytta för och under vår resa och kan därför varmt rekommenderas)

Vi tog vår tillflykt till hotellområdet kring Kouros Village och väntade på färjan från Parikia. Här verkade vi få vara ifred för vår tidigare värd. Vi var alla så glada när Isak från sin utkikspost ropade .” I see the tall Swedish man and the little girl!” Äntligen var vi alla på samma ö igen!


Vi bor nu på Nicholas Place, ett charmigt pensionat alldeles bakom Kouros Village. Kouros Village var fullbokade men vi har rum där från imorgon. Ägaren var vänlig att låta flickorna komma och bada i hotellets pool redan idag fast vi inte bor på hotellet.


Efter lunch på Kouros badade Saga och Disa, Lovisa kollade sin facebook och Isak och Simon gick för att utforska ön. Jag och Richard gick till det intilliggande lilla minimarketen för att köpa vatten, engångsrakhyvlar åt Isak, balsam åt Lolle och tvättmedel. Ägarinnan var en förtjusande liten grekisk dam med vänliga ögon och en fantastisk trädgård. Vi sa att här skulle vi ha kunnat bo bara för att hon var så hjärtligt vänlig. Maybe next year, sa vi.


Tillbaka på Nicholas satte jag igång med stortvätt, Lolle läste, pojkarna gick på promenad, Saga och Disa besökte poolen och Richard sov en stund.


Efter bad och tvätt somnade även jag, Disa och Saga.


För en stund sedan väckte jag Richard och nu har han gått med de stora barnen till en liten taverna som låg alldeles intill den vänliga damen med den vackra trädgården.

Jag stannar med vår lilla sömntuta på hotellet. Det är påfrestande och man blir trött av resdagarna.


Nu kommer Richard och flickorna tillbaka. De har mat med till mig från restaurangen där de åt. Och Richard har handlat vin i minimarketen av vår älsklingstant här på ön. Det ser ut att bli ett bra slut på en lång dag!

Födelsedag i Aliki






Idag är det födelsedag. Våran lilla Disaprinsessa fyller nio år.


Disa och jag vaknar tidigt och tar en promenad kring hotellet Narges och tittar på jättepalmer, spelar schack och konstaterar till vår besvikelse att poolen inte öppnar förens klockan 11.

Klockan åtta håller vi på att avlida av svält och hämtar Richard som följer oss till hotellets frukostbuffé.

Klockan nio firar vi Disa på vår balkong och hon är glad och nöjd över den gosedjursapa som inhandlats i Naoussa, hårband och spännen i regnbågens alla färger från Parikia, en ask med kritor som hon fick från damerna på den italienska glassbaren i Naoussa och en hårborste med texten VIP, Very Important Princess.


Barnen vill stanna och leva pool-liv en dag till på Narges och eftersom vi tycker om den lilla byn Aliki och det är Disas födelsedag så bestämmer vi oss för att göra precis så.

Barnen leker och badar vid poolområdet, Lolle lär sig dyka och vi lämnar hotellet en stund mitt på dagen för att äta lunch. Richard, flickorna och jag äter på en liten taverna vid hamnen. Vi får sällskap av en katta och bordet är alldeles under ett lummigt träd så det känns som att sitta i en trädkoja nästan. Pojkarna lunchar själva på fried calamari på restaurangen intill där vi åt kvällen innan.


Eftermiddagen ägnas helt åt poolbad. Richard överraskar flickorna med chokladmilkshake i baren vid poolen. För att det är Disas födelsedag. (Det kan vara värt att känna till att de här tre unga damerna skulle gladeligen leva på en diet av chokladmilkshake om de fick. Alla barnen är annars otroligt duktiga på att prova nya rätter och bangar inte för att prova även det som kanske ser lite underligt och ovant ut först.)

På kvällen hamnar vi på samma restaurang som igår kväll. Ett litet olyckligt val, eftersom vi inte kanske var överförtjusta kvällen innan, Disa alltför trött igen och när Disa och jag avslutade tidigt hakade även Saga på tillbaka till hotellet för att sova.


Vi ska upp tidigt för att ta färjan till Antiparos.

onsdag 29 juni 2011

Paros runt






Paros huvudstad Parikia har inte imponerat så stort på någon utav familjemedlemmarna. Fast vår inkvartering i Ragousis Apartments ligger bara hundratalet från två stränder är ingen av dem särskilt inbjudande. Förutom trevlig rundvandring i stadens äldre delar och sista kvällens överraskande goda middag med utsökt service på en liten mexikansk restaurang vid stranden har vi inte hittat mer att tycka om.


Mitt tålamod är fulladdat igen och vi är redo för nya äventyr. Jag, Saga och Disa går för att växla pengar, vilket visar sig inte vara det allra lättaste på grund av strejken. Generalstrejken i Grekland gör att mycket står stilla. På torsdag går till exempel inga färjor. Richard har dealat på en bil stor nog att rymma oss alla och går för att hyra den ett par dagar. Vårt mål är egentligen Antiparos men vår friendly host Steve har övertygat oss att först se Paros.


Från Parikia ställer vi färden mot Kolibithres, en sandstrand med härliga klippformationer i närheten av hamnstaden Naoussa. Ön Paros är bara ca 15 km i diameter så vi når vårt mål redan efter en kvart.

I Kolibithris äter vi en utsökt grekisk måltid på en av de två tavernora, plockar in smårätter att dela, calamares, grekisk sallad med kapris, gratinerad feta, tsatziki, bröd, friterad småfisk, mm. Efter bad och sol vid klippstranden beger vi oss mot Naoussa, hamnstaden.


Vi har sett Naoussa som en glittrande vit liten pärla på andra sidan bukten från Kolibithres. Steve har i sina övertalningsförsök att stanna i Parikia varnat oss för Naoussa och de skyhöga priserna. Vi parkerar vi hamnen, nära centrum och gör en stadsvandring. Naoussas hamn är otroligt charmig och full av små restauranger. Vi stannar till och köper äkta italiensk glass på Scream och ingen av oss blir besviken.

Efter det promenerar vi hamnen runt, besöker den lilla fästningen och snirklar oss genom smala små gränder med butiker och restauranger.


Med Naoussa i ryggen tar vi sikte på Lefkes, öns äldsta stad. Bilfärden går genom ett svindlande landskap av berg och dalar där olivträd klänger sig fast på sluttningarna. Lefkes gör oss heller inte besvikna. En genuin grekisk charm. Vi lyckas dock under våra timmar i Lefkes se fler svenskar än greker. Och några utav våra landsmän kraschar dessutom rakt in i planteringarna utanför baren där vi sitter med sin lilla hyrbil och uppträder på ett sätt som får en att önska att man inte vore fullt lika svensk.

Vi tar Lefkes till våra hjärtan och hoppas återvända snart igen.


Övernattning vid Golden Beach, surfarnas paradis, har vi tänkt oss, men då ön är så liten missar vi naturligtvis den stranden. Vi bestämmer oss därför för Aliki. Servitören på den mexikanska restaurangen i Parikia har tipsat oss om den fantastiska solnedgången där.


Vi checkar in på Narges Hotel i Aliki, ett fantastiskt hotell, välskött och med swimmingpool till flickornas stora glädje.


Disa strålar av lycka. Hon har hittills spetsat in sig på att fira sin födelsedag på Antiparos men ser ut att mycket väl kunna förlika sig med tanken på att vakna upp på sin födelsedag i närheten av en pool.

Vi lämnar hotellet för att äta middag nere vid stranden. Vi väljer en liten restaurang som har bord utställda som på en liten pir. En äldre herre några bord bort kommer och hämtar Disa för att visa henne en livs levande bläckfisk i vattnet. Vi andra kan naturligtvis inte motstå frestelsen, utan måste också hänga över pirkanten. Ännu en härlig grekisk måltid av dela och prova.


I Aliki finns också ett akvarium med fisk och languster i, utanför en restaurang, samt en maskin som man kan stoppa femtio cent i och försöka fiska upp fula gossedjur. Den blivande nioåringen ger sitt godkännande. Vi kan stanna!


En bra dag med bara glada barn och nöjda vuxna. Imorgon: Födelsedag!

måndag 27 juni 2011

Att resa med barn eller turistens klagan



Att resa med barn.
Är både oerhört roligt och påfrestrande.

Vi är många som ska samsas. Många viljor som ska tillfredställas. Hänsyn som ska visas.
Nyttigt.
Och tålamodsprövande.

Och mycket sällan är alla på topphumör samtidigt.
Det är en utmaning.

Jag är normalt rustad med ett stort mått av tålamod, men idag mår jag inte riktigt bra. Jag känner mig illamående mest hela tiden och misstänker starkt gårdagens restaurangbesök i hamnen.

Så. Idag är det mitt tålamod som tryter, och det får mammors tålamod mycket sällan göra för då fungerar visst ingenting.
Idag är jag trött på att alltid hamna i kölvattnet med Disa, att alltid behöva gå upp först och gå till lekparken, att alltid bli nednaglad i restaurangstolen med Disa i knäet, alltid följa på toalett, trött på barn som ropar MAMMA, MAMMA, eller ska assisteras med plåster eller schampoo eller tandkräm, eller... Trött på att hämta. Trött på att lirka. Trött på att medla. Trött på att fostra. Trött på att försöka hålla alla på bra humör.

Och det är därför jag sitter här nu igen, ensam i lägenheten med det minsta barnet, medan de andra strövar kring i den gamla delen av hamnstaden. Eftersom det lilla barnet inte orkar mer vandring. Lämnad i kölvattnet igen.

Och just idag är jag trött på det.

Paros Dag 2



Disa och jag vaknade tidigt. Vi promenerade ned till hamnen och fick sällskap av en gammal raggig tik som tydligen bestämt sig för att i brist på andra hussar och mattar skulle vi kunna få duga.

På vägen hem inhandlade vi frukost på ett ett litet bageri och tackade hunden för sällskapet.
Richard hade vaknat och vi åt frukost på balkogen... eller "pergolan", som Steve vill kalla det.

Steve är en utmärkt turistfångare och informatör. Vi har därför bestämt oss för att stanna ytterligare en natt och ge ön Paros en chans. Här finns små fiskebyar, fantastiska stränder, en gammal by och en fjärilsdal. Vi funderar på att hyra en bil som tar oss runt ön.

Ny promenad för Disa, Richard och mig. Denna gång förbi hamnen och vidare till affärsgatan i den gamla delen av staden. Charmigt, med små butiker, cafeér och promenadvänliga gränder.

Förflyttning


Så var det dags att lämna Koufonissi. Efter en lunch på Ouzerian i hamnen(där Simon myntade "Ok, det är hit insekterna kommer för att dö") skulle så båten Artemis gunga oss över havet till Paros. Fyra timmar senare och åtskilligt sjösjukare såg vi äntligen hamn. Ingen av oss avundades Carolina och Fredrik som hade ytterligare ca 4 timmars båtresa till Pireaus framför sig.

Efter att blivit uppraggade av rumsuthyraren Steve (chaufför åt Börje Salming på den tid det begav sig kan man tänka) vinkade vi av de nyförlovade tu (fast det visste vi förståss inte just då...) och klämde in oss i något som var mer mini än buss, om man säger så.

Vi har fått bra pris på två lägenheter och bestämt oss att stanna en natt innan vi far vidare till Antiparos. Dels för att en ny båttur inte kändes överhängande lockande och dels för att båten faktiskt inte ens gick på grund av den hårda sjön.

Richard och jag rekade lite, bestämde oss för att ta barnen till en rekommenderad restaurang vid stranden. Disa var så trött och därför promenerade vi hem lite tidigare än resten av sällskapet.

Väl hemma så bäddades det lilla barnet ned och om Steve hade en pet-spider modell större, så är den no more, skulle man kunna säga... Seriös spindeljakt där jag nedlade en skaplig trofé.

lördag 25 juni 2011

Djävulsögat




Idag tog vi barnen på långpromenad.
Äventyrsfyllt bad i djävulsögat och strandhugg vid lagunen Pori.

Richard, Carolina och Fredrik letade sig även ner till den gömda stranden.

Lång promenad hem där barfota-Disa och jag hamnade ohjälpligt på efterkälken. Det bästa med Disas promenad var glassbelöningen som väntade på Kalamia. Fast jag tyckte att vi hade en riktigt trevlig promenad hela vägen hem. Mindes något om "att det är vägen som är mödan värd".

Kalimera


Idag är det midsommardag och bara Disa och jag är morgonpigga.
Vi har vinkat av Kalle, som är en liten speciell vän i Disas liv, besökt lekplatsen och gått på morgonpromenad.

När bara Disa och jag är uppe så lever ön ett annat liv. Vi möter äldre grekiska damer med svarta klänningar och sjaletter på väg till bageriet eller som sopar utanför dörren, grekiska män på promenad med till synes herrelösa hundar. Vi blir vänligt bemötta, de hälsar oss med leenden och Kalimera, busar med Disa och skrattar. Vi går efter stranden och gör strandfynd och hittar värdefulla skatter som vi sedan sorterar över varsitt glas nypressad juice på Kalamia. Det är lagom varmt och livet är härligt!

Midsommarafton





Blåsig Midsommarafton på Koufonissi. Ett tappert försök till strandbesök och bad gjorde Disa, Saga, Isak och jag på förmiddagen. Efter en stunds sandblästring gav vi upp.

Lunch tillagas i Richards och mitt rum på två kokplattor och med koppar och kastruller som vi lånat ihop från barnens rum. Köksutrustning och utrymme begränsar kockmöjligheterna något. Idag vankades tonfiskpasta. Budgetlunch i väntan på pengabåten... och Fredrik och Lovisa var inte helt glada i menyvalet.
Högsta beröm utdelas till Restaurang Amanda och Richard eftersom tonfiskhatarna åt med god aptit ändå.

På eftermiddagen promenerade Richard och jag över ön för att se om vi kunde hitta den gömda stranden. Det är en grottstrand där stranden ligger innanför klipporna och vattnet kommer in genom en grottöppning. Promenaden hem gick längs stranden. Vi passerade den azurblå lagunen Pori och hittade den lilla lagunen Djävulsögat där Richard kände sig nödd och tvungen att ta ett dopp. Dessa foton måste dessvärre av anständighetskrav cencureras, men kan köpas till rimlig penning för utpressningsförsök.

Midsommaraftonskväll firades med ett stopp på Kalamia och sedan restaurangen intill. En glad kväll med glada barn!

fredag 24 juni 2011

Trouble in Paradise

Eller "prisoners in Paradise" som den förtvivlade damen i kön bakom oss sa.

På Koufonissi kan man inte växla pengar. Och öns enda bankomat har slut på cash. Och det kommer kanske, kanske en båt med pengar på eftermiddagen...
Restauranger och hotellägare accepterar bara kontanter som betalningsmedel. Turister som är på väg härifrån sliter förtvivlat sitt hår när de inte kan betala sina rum och ta färjan härifrån.

Vi har några dagar kvar i Paradiset. Vi är bjudna på ett beachparty på Finikas beach som ungdomarna gärna ville gå på. Planen är därför att ta färjan mot nya öar och äventyr på söndag, när Carolina och Fredrik åker mot Pireaus, Aten och flyg tillbaka.

Om båten med pengar kommer.
Idag.
På eftermiddagen. Kanske.
Kanske.

torsdag 23 juni 2011


Idag tog Lindquistarna en frukost på Sophias. Jag, flickorna och Fredrik åt grekisk yoghurt med honung och frukt, toast och te/juice i vårt rum på Studio Kalopi. Därefter en promenad till "vår strand" och efter en stund anslöt sig Richard och flickorna, samt Isak och Simon.

Lovisa, Richard, Saga och Disa gav sig i kast med att bygga världens största strandsandpyramid, men motarbetades av kraftiga vågor som sköljde bort deras verk.

Dagens surrealistiska:

Att vid dagens strandlunch se ut över turkosblått hav och från baren strömmar tonerna av Herreys Gyllene skor...

Richard, Saga och Lovisa gick hem för att vila lite, Isak och Simon strax därefter. Jag, Fredrik och Carolina somnade på stranden medan Disa byggde avancerade kanalsystem. Efter ett snabbdopp avvek Fredrik och Carolina och Disa och jag blev ensamma kvar att bada i gungande hav. Sedan skrev vi sanningar i sanden och våra namn med kritavita stenar.

Nu sitter vi på Kalamia, vår "sjukvårdsbar" och njuter av livet i allmänhet.
Lyckliga över våra barn, sol och kritvita hus med blåa fönsterluckor och turkosblått hav.

onsdag 22 juni 2011

Runt halva Koufonissi

Richard fick en morgon för sig själv. Amanda tog en mor-dotter-stund med Disa och Saga. En frukost i den vit-blåa Chora, som byn kallas.
Jag tankade min kropp med vatten och gav mig av på vandring. Upp över bergen, på öns enda väg, gick turen. Det blåste ihållande och hett från nordväst. Den eventuella svett som uppförsbackarna orsakade torkade snabbt upp. Vid öns högsta punkt fascinerades jag av de fantastiska kontrasterna mellan jordfärger och medelhavets nästan onaturliga turkosa färg. Vägen kantas av stenmurar och armeringsnät för att hålla de stackars getterna instängda i sina hagar. När man i raskt tempo tar sig fram, så undrar man vad dessa tålmodiga djur får att äta. Allt grönt är sedan flera månader bortbetat eller bortbränt. Bara tistlar och torra strån på en dammig, stenig mark. Getterna är dessutom bundna mellan en fram- och en bakklöv. Bara för att hindra dessa spenstiga djur att klättra över stengärdesgårdanrna.
På väg ner mot Pori, som är den kanske bästa stranden på ön, hade jag en fantastisk utsikt över hela Koufonissi och öarna runt omkring. Den stadiga vinden hade också rört upp havet till ett inferno mot öns norra och västra stränder. Saltstänk for hundratals meter från klippstränderna. Jag var rädd att använda kameran här, men det blev en del fina bilder ändå. Berggrunden är mycket porös här. Havet gräver sakta bort ön och skapar grottor och laguner som bara ropar på att utforskas. Att gå på den taggiga stupkanten och se ner på dessa ger lätt svindel. Det är inte helt lätt att ta sig ner. Inget jag vill göra själv. Nu har jag äntligen samlat de flesta av dem jag älskar, så det skulle se illa ut om jag nu bara försvann ner i de skummande bränningarna i medelhavet.
Nu blir det lunch hemma. Carbonara för nio, lagat på en trinett. Det går. Allt går. Allt är riktigt bra!

/Richard

Stranddag



Idag hittade vi en egen liten strand där vi tillbringade dagen.

Vid stranden hittade vi också två söta små kattungar

The arrival of Carolina och Fredrik




Lovisas fot har återhämtat sig fint och vi går till den närmaste stranden idag.
Fredrik och Carolina ska komma med båten klockan tre.

Vi har hittat en liten ouzeria som serverar meeze och den mest fantastiska calamare man kan tänka sig. Ägarna pratar inte ett ord engelska. Den äldre grekiske herren grillar calamares till perfektion och den grekiska värdinnan deklarerar barskt vad vi ska beställa efter att ha slagit sig ned vid vårt bord. Emellanåt spricker hennes ansikte upp i det mest fantastiska leende och hon kommer med extra bigarråer åt la bambina.

Nya hattar har införskaffats åt flickorna och nöjda med vår dag återvänder vi till våra rum.

söndag 19 juni 2011

Dag 2 Drama


Efter Richard och Amandas romantiska morgonpromenad som inkluderade så väl inspektion av öns avloppsrening samt rundvandring på dess soptipp, begav vi oss ut för att växla pengar och barnen försvann ut mot olika stränder.

Efter en stund kom Saga och Disa rusande och sa att Lovisa blödde från foten och skurit sig på något i vattnet. Jag sprang till stranden med första förband, men det skulle visa sig vara en alltför klen utryckning. Lovisa hade haft den enormt stora oturen att trampa på en skorpionfisk.

Lovisa låg på stranden med enorma smärtor och Isak och Simon stannade hos henne medans jag sprang för att hitta hjälp.

Efter ett par misslyckade försök på två restauranger som hjälpsamt visade mig menyn, hittade jag baren Kalamia. Ägaren där visste på råd. Ringde läkare och Isak bar upp Lovisa från stranden. Tack vare god hjälp och omvårdnad skickades vi så småningom hem för att ge Lovisa varma fotbad som skulle hjälpa till att förstöra det nervgift som fisken sprutat in i hennes lilla fot.

Efter rekommendation om vila och skugga, lagade vi lunch på rummet och kurerade Lovisa.

I Paradiset?


När vi la oss kvällen innan, sura och trötta efter en lång dag av resande, var vi övertygade om att där skulle vi minsann inte bo en enda natt till.
På morgonen vaknade vi till en idyll av vitkalkade hus med blåa dörrar och fönsterluckor, utsikt över ett glittrande turkosblått hav.

Den morgonpigga truppen bestående av Richard, Amanda och Disa utforskade de närmaste omgivningarna, rekade, gjorde vackra strandfynd och åt en frukost som väl aldrig smakat så bra, på en liten taverna vid havet.

Efter en snabbfrukost marscherades alla barn ner till hamnen och badbåten som tog oss ut till en fin sandstrand.

Vi promenerade tillbaka längs stranden, övertygade om att vi hamnat i paradiset och att här skulle vi stanna för alltid!

Middag på en lokal taverna med färsk fisk och friterade calamares.

Etapp2, 3, 4 och 5


ETAPP 2
Uppstigning tio i fyra för att ruska liv i tonåringarna och bege oss i taxi mot Arlanda och ett flyg som visade sig vara försenat. Förståss.

ETAPP 3
Till slut kom vi i alla fall i väg och mellanlandade i Riga. Tankade hungriga barn med otäcka toasts och höll på att missa flyget...

ETAPP 4
Anlände till Athen i rätt tid och med superflyt hittade vi rätt buss, X96, som skulle ta oss till Pireus. Tålmodiga, hungriga och trötta barn och ungdomar lyckades i alla fall kliva av bussen precis utanför Blue Stars resebyrå. Biljettinköp och vidare mot färja...

ETAPP 5
Härlig färjetur som skulle vara i ca 4 timmar innan landstigning på Kofounissi, barnens ö. Trodde vi. Båtturen visade sig vara närmare 8 timmar och resulterade i en mild urlackning på det äldsta barnet som uttryckte det ungefär precis så här: "Men Mamma, du kan väl för faaan inte mena att vi ska sova ute på en båt!!!?" Svar: Ehhh, joo...
Var är äventyrslustan hos de här ungdomarna?

I Kofounissis hamn hämtades vi av Alejo i en risig folkabuss och inkvarterades i två rum. Allt var nattsvart och vi ville bara sova...

torsdag 16 juni 2011

Förflyttning Etapp 1: Stockholm

Den simplaste delen av resvägen trodde vi var tågresan från Söderbärke till Stockholms Central...
Vi inledde med en halvtimmes försening och därmed miss av anknytande tåg i Västerås...

Men vi har semester och inte alls bråttom. En fika på Waynes Coffee i Västerås och så var alla nöjda och glada och på väg igen!

Ikväll har vi ätit middag på LA Bar i Årsta och väntat på Lovisa som skulle ansluta efter en eftermiddag på Grönan.

Tidig kväll och tidigt flyg i morgon bitti!