Efter noga övervägande har vi bestämt oss för att sälja den andra familjebilen också..
Mycket välutrustad, Avantgarde, sports edition. Nyligen servad. Nybesiktigad utan anmärkning. Nya sommardäck på femekrade 17" aluminiumfälg. Aluminium inredning, svart helläder och skålade sportstolar. Elektriskt inställbart förar- och passagerarsäte med minne, elhissar, elglastaklucka, komfortklimatanläggning, treekrad, läderklädd sportratt med multifunktion, walk me home belysning, färddator, regnsensor, servostyrning och belysning under framdörrar, mm.
Enormt trevlig och rolig bil!
Apropå det... båten gick direkt, så Richard låter hälsa att ni kan sluta ringa på den nu.
Och Tina har lagt handpenning på bilen så det är i det närmaste klart. Hon ska bara kvista över och okulärbesiktiga. ;-)
söndag 5 augusti 2012
Förbjuden frukt?
![]() |
| The donkey trail |
Vi tog den vindlande åsnestigen upp. Det var varmt och nästan vindstilla, men vi hade en omelett special som väntade där uppe på oss och med rätt motivation kan man bestiga berg, bokstavligt talat.
Vid frukostbordet fick vi sällskap av en ihärdig liten kattracka som till slut hängde i framtassarna på vårt frukostbord och dinglade. Tursamt nog kom det grekisk-ortodoxa prästerskapet till vår undsättning. Med ett bestämt "Gato" och en åthutande pekning av Guds förlängda finger kunde vi avsluta vår frukost ifred.
Mätta och belåtna började vi vår vandring nerför berget mot Agia Anna och uppfriskande klippbad.
Det ser inte så långt ut, när man står där uppe och tittar ner, men vägen som ska traskas i 40-gradig värme löper fram och tillbaka utmed berget som zickzackränderna på en huggorm.
Vattnet är kristallklart och så intagande intensivt blått så det är mödan värt. Och väl nere så ser man hur Panagia Hozovitissa, klostret, naglar sig fast på bergsväggen. Man skulle kunna bli religiös för mindre.
| Agia Anna och Panagia Hozovitissa |
| Agia Anna, halvvägs upp eller ner. |
Vår samlade logik säger vid den här tidpunkten att det borde finnas en stig uppför berget. Inte snavar väl munkarna i kaftan hela den lååånga vägen nedför berget för att skörda paradisets frukter?
I och för sig så har herrens tjänare en arbetsdag som börjar med bön och kyrkliga cermonier klockan tre på morgonen, avbryts för frukost halv åtta och sedan klosterbesökare fram till halv ett. En snabblunch innan det ska mässas igen fram till klockan fem och efter det tar klostret åter igen emot besökare till halv åtta. Då vankas det kvällsmat i klostret och klockan åtta till elva är det återigen dags för kyrkliga ritualer. Sen väntar fyra timmars stärkande vila innan det är dags att stiga upp och börja om från början.
Om man dag in och dag ut, år efter år, pallar det arbetsschemat så har man kanske hjälp av högre makter även för transport uppifrån klostret och ner till trädgården.
Hur som helst, vi närmar oss försiktigt klosterträdgården, spanar efter en bra stig, men ser inget som känns så där överdrivet promenadvänligt.
I trädgården arbetar en gammal man. Han rör sig sakta mellan vackra rader av bönor och tomat-plantor. Han ser ut som att vara hämtad direkt ur yoghurtreklamen och han vinkar åt oss, pekar, vill att vi ska komma in i hans trädgård. Pekar igen.
"Går stigen kanske genom den lilla trädgården? Så måste det nog vara.
Men springer folk verkligen genom munkarnas trädgård lite hur som helst? Vad säger munkarna om det?"
Mannen pekar igen, ivrigt, vinkar åt oss att stiga in, så då gör vi det. Kryssar försiktigt mellan gurka och zuchini. Följer den utpekade riktningen. Nej. Här finns ingen stig. Vi vänder oss försiktigt och tittar mot mannen som nickar och manar oss vidare.
"Är det här stigen? Jaha, kanske.. "
Vi följer stenmuren och kommer upp på samma terass som den gamle. Han ser att vi inte förstår och kommer sakta linkades mot oss, tar stöd mot sin käpp. Säger något som vi inte förstår. Plockar något som ser ut som svarta oliver från ett litet träd, stoppar dem i munnen och vill att vi ska göra lika.
"På riktigt? Och vi som precis googlat allt om oliver vet att oliver minsann inte äts direkt från trädet. Hur avböjer man på ett fint sätt?"
Mannen sträcker fram de blåsvarta frukterna mot mig, stoppar en i munnen, spottar ut en kärna, visar att det går att äta. Visar mot grenen. Då ramlar poletten ner. Det är nu många år sedan herrarna i hembygdsföreningen hemma, i ett obevakat ögonblick, gick lös på krikonlunden och i det närmaste utplånade den, men det här, det här är krikon! Krikon från munkarnas egen lilla krikonlund. "Krikon", säger jag lättad. "Det är krikon, Richard!" Tar ett par söta frukter ur mannens hand, smakar. Ljuvligt!
Den gamle mannen vill att vi ska plocka mer, ta så mycket vi vill, det förstår vi. Han säger något mer som låter som rena grekiskan, vilket det ju naturligtvis också är... Han ska visa oss vägen sen? När vi har plockat så mycket vi vill ha? Så är det nog.
Här står man i bikini och plockar krikon i munkarnas trädgård... Ja, det var ju precis vad man trodde att man skulle göra i morse när man vaknade...
Vi ler och plockar, fyller en liten påse och den gamle ser nöjd ut. Han vinkar igen, pekar. Stigen? Nickar. Vi kliver försiktigt över pumpa och melon. Mannen pekar upp mot berget och vi tror att han menar att vi ska ta oss uppå nästa lilla terass, kanske går stigen vidare där?
Han skakar på huvudet, ögonen ler vänligt, handen vinkar åt oss att följa, pekar mot grinden till trädgården. Framme vid grinden böjer han sig på sitt gammelmansvis och tar upp något ur en korg. Så trycker han varsin gurka i näven på oss, pekar på grinden, upp på berget, visar med gester; Dricka, vi måste dricka mycket! Vi tackar på vårt klumpiga skandinaviska sätt för gurkan och kliver ut ur trädgården igen.
Här finns ingen stig. Möjligtvis har getter utfört balansakter av oanat slag på det branta berget, men vi gör ett försök iallafall. Det är ruskigt brant, lösa stenar glider under skorna och det är varmt, olidligt varmt, till och med i bikini.
Efter några minuter når vi upp till en liten platå, vi stannar upp och tittar ner. Jag höjer armen och vinkar till den gamle långt där nere. Han lyfter sin arm och vinkar tillbaks.
Till slut når vi vägen ovanför. Svetten sprutar Vi tittar på våra gurkor och hugger in. Vi har över halva vägen kvar uppför berget, utan de här gurkorna klarar vi det aldrig!
Nöjda når vi Chora uppe på berget för andra gången idag. Nu är det bara att klättra ner!
På nedfärden stegar vi om en stor grupp franska proffsvandrare i fotriktiga kängor, med vandringsstavar och rättförs utrustning med allt vad det innebär. Vad de inte vet är att med gurka kan man gå hur långt som helst. De gapar förvånat när de blir omkörda av ett par färgglada badbyxor och en svart bikini.
Kvällen avslutas med brakmiddag på favoritrestaurangen. Vi frågar efter get. Den är precis, precis slutsåld... Rackarns! Vi får ta vårt straff en annan dag. In bärs Tzatziki, bröd, lamm i citonsås, fried calamari, baked fetacheese och spenatsallad, ouzo och grekiska ölen Mythos.
En alldeles sagolikt minnesvärd dag!
Nu säger Richard att jag måste komma ut och hjälpa honom. Han håller på att bli uppraggad av ett gäng fransyskor. Tänk att man ska behöva hjälpa till med allting!
lördag 4 augusti 2012
Skynda fynda!
Richard vill inte att vi säljer bilen förrän det är absolut nödvändigt, men jag tänkte så här: Om vi får båten såld och kan köpa oss ett flott ställe här på Amorgos, då vore det väl fint om vi kunde skicka efter barnen?
Bra familjebil, i nyskick, knappt körd. Underredsbehandlad. AC. Takräcke och nya vinterdäck medföljer. Ingen prutmån.
Bra familjebil, i nyskick, knappt körd. Underredsbehandlad. AC. Takräcke och nya vinterdäck medföljer. Ingen prutmån.
fredag 3 augusti 2012
Kinderegg!
Otter 12' RIB med trailer i mint condition säljes. En robust familjefarkost för säkra och bekymmersfria sjömil på både hav och sjö. Vettigt pris och 2 års garanti ingår vid snabb affär.
Dagen före dagen före resdagen
| På toppen av berget ligger Minoa |
Vi träffade en flock fantastiskt fina getter efter frukost idag. De var högst upp på den gamla Minoiska stadens ruiner. På ett berg som majestätiskt ruvar över hela Katapola. När vi gick ut i morse hade vi ingen aning om att vi skulle hamna där.
Efter en osedvanligt seg och svår uppvakningsprocess tvingade vi oss ut för att röra på oss. Vi ville ta en lätt promenad och beslöt att följa en liten skylt mot Ancient Minoa. Vi visste bara att det var en arkeologisk utgrävning som låg nära Katapola. Med varsin liten vattenflaska gav vi oss iväg. Färden gick via en åsnestig och en serpentinväg brant uppför. Helt ensamma i obeskrivlig hetta kom vi upp på tppen av berget ovanför staden vi bor i. Utsikten är enastående.
| En 360-graders panoramabild som jag hoppas kunna lägga upp på nätet snarast. Den blir fantastisk att se i rätt läsare |
| Ser ni morgondagens middag? |
Den stad som blomstrade där uppe för 3000 år sedan var väl bevarad. Åtminstone i jämförelse med de bronsålderlämningar vi har i Sverige. Eftermiddagen ägnades åt att forska kring denna plats, men inte särskilt mycket hittade vi.
Vår resa börjar gå in i slutskedet. Vi börjar planera för att ta oss mot Santorini igen. För att spara restid kommer vi att landa på flygplatsön ett par dagar innan flighten går. Vi ska hyra oss en bil för att ta oss ifrån de värsta turiststråken och hitta ett bra boende. Innan dess ska vi ta 36 timmar på Koufonissi -den ö vi förra sommaren utnämnde till paradiset. Vi vet att vi nu kommer dit i högsäsong och att det mycket väl kan bli så att vi inte får rum för natten. Men vi vet var den gömda grottstranden finns. Det vore härligt att vara en natt där!
torsdag 2 augusti 2012
Triffidernas återkomst och annat otäckt
Richard försöker alltid skrämma mig med olika saker, och tro mig, jag är inte så lättskrämd. Jag är uppväxt med Staffan Westerberg, Vilse i pannkakan och Storpotäten så det är inte mycket som biter på mig. Det här med triffiderna har aldrig riktigt skakat mig, även om Richard tar upp det då och då.
Det var först idag jag förstod vidden av triffidernas återkomst. Richard och jag brörjade vår fredliga vandring upp till Chora och plötsligt var de överallt. Triffiderna. De var blodtörstiga och hämdlystna och sköt vilt i kring sig. Deras avkomma flög som projektiler kring smalbenen så det var bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.
Så småningom vågade vi sakta in på stegen. Richard hade lovat mig stor frukost som belöning bara jag undkom triffiderna och tog mig över berget till Chora. Jag har gått långt för sämre belöning.
Men mitt humör är kanske inte på topp när blodsockret sjunker.
Richard hade lite roligt åt min vandringsutstyrsel. Ni har varit förskonade från en sällsynt färggrann kreation a lá kloster, men The Gladiator Amanda, "El Greeko" slipper ni inte undan.
Hur som helst, upp kom vi till slut och en härlig frukost på vårat favorittorg i Chora var belöningen.
Vi går runt en stund i Chora bland trappor och små gränder. All biltrafik är förbjuden i Chora. Det är egentligen ganska självklart. En bil tar sig helt enkelt inte fram...
Vi såg de vilda tigrarna...
När det var dags för nedstigning hittade vi ÄNTLIGEN den gamla åsnestigen som leder mellan Katapola och Chora. Och som om det inte vore nog med hemskheter här kommer jag igen...
The Old Donkeytrail. Som vi letat. Promenaden nedför berget var hänförande vacker, så till den milda grad att vi till och med glömde dricka vatten på den 6 km långa vägen mot Katapola.
Mer otäckheter. På väg ner hittade vi också en död gammal get i bevattningssystemet...
Och... det är INTE jag som tar kort på sådana saker...
¨Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen, som är mödan värd.¨
Vägen var väl värd mödan, målet likaså; lätt lunch på kajen i Katapola.
Det var först idag jag förstod vidden av triffidernas återkomst. Richard och jag brörjade vår fredliga vandring upp till Chora och plötsligt var de överallt. Triffiderna. De var blodtörstiga och hämdlystna och sköt vilt i kring sig. Deras avkomma flög som projektiler kring smalbenen så det var bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.
![]() | ||
| Squirting cucumber även kallad, hmm, sprutgurka, men vi VET att det ÄR Triffiderna som är tillbaka. |
Men mitt humör är kanske inte på topp när blodsockret sjunker.
Richard hade lite roligt åt min vandringsutstyrsel. Ni har varit förskonade från en sällsynt färggrann kreation a lá kloster, men The Gladiator Amanda, "El Greeko" slipper ni inte undan.
![]() | |
| The feared El Greeko. När El Greeko slår till står Feataosten still. Gammalt djungelordspråk. |
![]() |
| Lägg märke till den lilla gumman bakomom sugröret. |
| Så snart gubben pallrar sig bort smiter hon fram till bästa sittplatsen. |
Vi såg de vilda tigrarna...
När det var dags för nedstigning hittade vi ÄNTLIGEN den gamla åsnestigen som leder mellan Katapola och Chora. Och som om det inte vore nog med hemskheter här kommer jag igen...
| Nästan anständig med lite frukost i magen. |
| Vandringskläder på. Houston, we are going down. |
Mer otäckheter. På väg ner hittade vi också en död gammal get i bevattningssystemet...
Och... det är INTE jag som tar kort på sådana saker...
| Halvvägs nere. Resting goat. |
Vägen var väl värd mödan, målet likaså; lätt lunch på kajen i Katapola.
onsdag 1 augusti 2012
Bara lata dagar
Vi har tillbringat dagen på Maltezi Beach idag också. Det är verkligen en trevlig strand, härlig stämning. Killarna som driver baren och uthyrningen av solstolar är sköna typer. Ur högtalarna strömmar ledmotivet ur Det stora blå, varvat med Bob Marley och annan lättsam må-bra-musik för att skapa den rätta beach-känslan. Då och då kommer nån förbi och talar om att nu strax finns det kalla öl. Jag har avverkat Åsa Lantz "Vår man i Shanghai" medan Richard tagit över "Vart tog den lilla söta flickan vägen" av samma författare.
Nu är vi tillbaka efter en tidig middag och Richard håller på och tar sig igenom den spännande upplösningen på boken, medan jag sitter här ute i trädgården och bara är. Tänker och tar in. Reflekterar.
Vi tänker så lika. Ofta säger Richard högt precis exakt det som jag precis tänkt och tvärtom. Och ibland tror vi olika och då måste vi googla tills Richard får rätt. :-) Vi lär oss en massa bra-att-veta saker på det viset. Som att åsnor blir uppåt 50 år gamla, och att kaktusfikon inte har särskilt lång hållbarhet...
(Jag måste göra en liten parantes här och utveckla det här åsneresonemanget. Det är ganska fantastiskt faktiskt. Att de blir så gamla. Här på Amorgos finns en dal där man släpper ut pensionerade åsnor. Tänker man rent krasst husdjursmässigt, får man ju verkligen valuta för pengarna. Och om jag skaffar en åsna när vi kommer hem - och tanken är inte helt otrevlig - så är det ganska stor risk, eller chans, att barnen får en gammal envis boricka på halsen när jag trillar av pinn.
Och med bakgrund av den här åsnekunskapen så kommer den här rörande lilla scenen från The Red Beach, Santorini i ett helt annat ljus.
Strax bortanför våra solbäddar på stranden stod en åsna. Hela dagen stod den där. Mitt i solgasset, utan vare sig mat och vatten. Hängde med huvudet och brydde sig skit i (på ren svenska) vem som passerade. På eftermiddagen spratt den plötsligt till, öronen började veva och det blev ett så muntert iiiahande och skränande om jag någonsin har hört ett. Hela åsnan såg liksom... glad och lycklig ut... om nu åsnor kan göra det. Vi kunde för vårt liv inte begripa den plötsliga förändringen. Men så vände jag på huvudet och långt bort längs stranden kommer en liten krum och fårad man. Han bär på säckar med fiskenät och några meter bakom honom studsar en liten pigg och trofast hund i sin herres fotspår. Åsnan iiahar vänligt, tar inte blicken från mannen. Igenkännandets glädje. Förstår jag ju nu. De här herrarna har ju säkert hängt med varandra ett tag!)
Vi funderar på att gå till baren Le Grand Blue igen och se Det stora blå. Filmen visas där varje kväll, och jag kan se den igen och igen. Om inte annat så för Jean Renos tokskratt och uppsynen av hans bastanta mamma. Richard kan nog tänka sig en av det berömda paraplydrinkarna också.
Där finns också WiFi så om inte annat så kan jag ju alltid passa på att skissa lite på mitt kursupplägg i Matlagning på grekisk trinett, eller "Vad du kan tillreda med hjälp av en slö matsked."
| Grundkurs 2 i Sola säkert med Richard Lindquist |
| Okontaktbar. Det är spännande nu... |
| Trädgården på Irini Studios. Jag är så glad att jag fick med klädnyporna också. |
(Jag måste göra en liten parantes här och utveckla det här åsneresonemanget. Det är ganska fantastiskt faktiskt. Att de blir så gamla. Här på Amorgos finns en dal där man släpper ut pensionerade åsnor. Tänker man rent krasst husdjursmässigt, får man ju verkligen valuta för pengarna. Och om jag skaffar en åsna när vi kommer hem - och tanken är inte helt otrevlig - så är det ganska stor risk, eller chans, att barnen får en gammal envis boricka på halsen när jag trillar av pinn.
Och med bakgrund av den här åsnekunskapen så kommer den här rörande lilla scenen från The Red Beach, Santorini i ett helt annat ljus.
Strax bortanför våra solbäddar på stranden stod en åsna. Hela dagen stod den där. Mitt i solgasset, utan vare sig mat och vatten. Hängde med huvudet och brydde sig skit i (på ren svenska) vem som passerade. På eftermiddagen spratt den plötsligt till, öronen började veva och det blev ett så muntert iiiahande och skränande om jag någonsin har hört ett. Hela åsnan såg liksom... glad och lycklig ut... om nu åsnor kan göra det. Vi kunde för vårt liv inte begripa den plötsliga förändringen. Men så vände jag på huvudet och långt bort längs stranden kommer en liten krum och fårad man. Han bär på säckar med fiskenät och några meter bakom honom studsar en liten pigg och trofast hund i sin herres fotspår. Åsnan iiahar vänligt, tar inte blicken från mannen. Igenkännandets glädje. Förstår jag ju nu. De här herrarna har ju säkert hängt med varandra ett tag!)
Där finns också WiFi så om inte annat så kan jag ju alltid passa på att skissa lite på mitt kursupplägg i Matlagning på grekisk trinett, eller "Vad du kan tillreda med hjälp av en slö matsked."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









