-Amanda, du
måste vakna nu! Klockan är halv sju!
Den bryskt uppväckta hjärnan arbetar febrilt. Halv sju? Men vänta nu.. Har jag inte semester? Jag minns att vi
sa att vi skulle gå upp i skaplig tid och komma iväg... men halv sju??
Och om jag minns rätt så var vi på baren Le Grand Blue igår kväll och det som Mr Lindquist beskriver som paraplydrink skulle jag kanske vara mer benägen att kalla busgrogg. Jag har aldrig druckit en Margarita ur dricksglas och dekorerad med östtyska förbundsflaggan förrut.. men jag
har semester och här är varmt och skönt och människorna vänliga... Och resten av "drinkarna hade iallafall olika färg... Jag skulle inte hålla det alltför otippat att den lokale bartendern förmodligen är den samme som den lokale målaren, eller nån annan som är bra på färger...
-Vi har bilen från klockan sju!
Ahh! Men se där ja!
Det var ju en bra upplysning att få så här en halvtimme före. Man får återigen tacka sin lyckliga stjärna att man aldrig blivit kompis med spegeln och att man aldrig begripit varför morgontoalett ska behöva ta längre tid än nödvändiga fem minuter...
Men han gör en fantastisk frukost, Mr Lindquist, som vi avnjuter på verandan och sen är vi på väg.
Vi tar den slingrande serpentinvägen upp mot Chora för att ta oss till klostret Hozoviotissa vid Agia Anna. Det vita klostret klamrar sig fast på den branta klippväggen högt ovanför den sagolikt blå havsbukten.
 |
| Klostret Hozoviotissa |
|
|
Klostret lyser nästan onaturligt vitt där det hänger som en sockerbit fastlimmad på klippkanten. Klostret är bara ca 4-5 meter brett, men 40 meter långt och 33 meter högt.
Det ursprungliga klostret byggdes på 810-talet för att skydda en uråldrig ikon från Jerusalem. Ikonen råkade guppa i land precis här och då var det förståss av högre makter menat att här borde anläggas ett kloster. Sen att stället inte hade de bästa förutsättningarna för ett slikt bygge kunde man ju naturligtvis inte ta någon hänsyn till. Klostret helrenoverades sedan och byggdes upp från grunden 1080. Här finns plats för 65 munkar, men idagbor här bara tre.
För att nå klostret får man gå uppför en smal stenbelagd liten trappväg. Den här morgonen är vi munkarnas första gäster. Det är redan väldigt varmt och det råder ett besynnerligt lugn. Nedanför klostret har munkarna en terassträdgård och där balanserar också två självmordsbenägna åsnor.
 |
| Beteshage a la kloster... |
För att bli insläppt i klostret måste man vara respektabelt klädd, dvs helt täcka sina armar och ben. Det är nu inte jag, så jag ser hur Richard försvinner in genom den låga lilla porten in i klostret och när porten sakta sluts bakom honom slår det mig att det var kanske det sista man såg av honom så jag tar i allafall ett kort på porten.
 |
| Last seen entering this gate... |
Själv kan jag tänka mig en tillvaro utanför klostret tillsammans med munkarnas katter. Jag tror vi delar samma livsuppfattning och uppskattar det goda i livet.
 |
| Några av munkarnas kissemissar |
|
Då plötsligt händer det! Porten öppnas sakta igen. Munkarna har letat fram en fotsid beklädnad så att även en hedning som jag ska kunna få bese det allra heligaste. Den fotsida beklädnaden är en så färggrann och spektakulär kreation så att man skulle kunna tänka att gudarna närmast skulle vilja börja gråta, men munkarna ser nöjda ut.
Klostret har som sagt plats för 65 munkar, men man får bara se en liten del. Själv hade jag gärna sett det enorma gamla träbordet med plats för 40 personer där de tre munkarna äter sina måltider - de är duktiga på att laga mat, får vi veta. En vindlande liten trappa tar oss upp till själva helgedomen. Det är smalt och trångt, lågt i tak.. inte riktigt designat för långa skandinaver. Vi får se den åråldriga ikonen och den fantastiska utikten från balkongen utanför.
 |
| Jahapp.. Nyss var man därnere med katterna. Det är till att ha kommit upp sig här i världen. Förstår ni hur nedrans brant och högt det är? |
 |
| Utsikt från klosterbalkong |
Sen blir vi inbjudna att sitta ner. I munkarnas vardagsrum. Och blir bjudna på vatten och munkarnas hemmagjorda likör. Eller medicin. Som de själva säger. Vi tittar på den storslagna utsikten, försöker ta in lugnet och den överväldigande vänligheten. "Yes, rocks fall everyday... small rocks, big rocks... no one has ever get hurt.." Vi hör om munken som sovit i samma rum i 40 år och så plötsligt bestämmer sig för att byta sovrum. Samma natt faller ett stenblock stort som en bil och demolerar hela den delen av klostret och tre våningar ned.
 |
| Room with a view. Utsikt från munkarnas vardagsrum |
|
Alldeles helt uppfyllda av denna sagolika och nästan surrealistiska upplevelse tackar vi för oss. Kliver ut genom den lilla porten, redo för nya äventyr.
 |
| Till verkligheten utanför |