Jag tankade min kropp med vatten och gav mig av på vandring. Upp över bergen, på öns enda väg, gick turen. Det blåste ihållande och hett från nordväst. Den eventuella svett som uppförsbackarna orsakade torkade snabbt upp. Vid öns högsta punkt fascinerades jag av de fantastiska kontrasterna mellan jordfärger och medelhavets nästan onaturliga turkosa färg. Vägen kantas av stenmurar och armeringsnät för att hålla de stackars getterna instängda i sina hagar. När man i raskt tempo tar sig fram, så undrar man vad dessa tålmodiga djur får att äta. Allt grönt är sedan flera månader bortbetat eller bortbränt. Bara tistlar och torra strån på en dammig, stenig mark. Getterna är dessutom bundna mellan en fram- och en bakklöv. Bara för att hindra dessa spenstiga djur att klättra över stengärdesgårdanrna.
På väg ner mot Pori, som är den kanske bästa stranden på ön, hade jag en fantastisk utsikt över hela Koufonissi och öarna runt omkring. Den stadiga vinden hade också rört upp havet till ett inferno mot öns norra och västra stränder. Saltstänk for hundratals meter från klippstränderna. Jag var rädd att använda kameran här, men det blev en del fina bilder ändå. Berggrunden är mycket porös här. Havet gräver sakta bort ön och skapar grottor och laguner som bara ropar på att utforskas. Att gå på den taggiga stupkanten och se ner på dessa ger lätt svindel. Det är inte helt lätt att ta sig ner. Inget jag vill göra själv. Nu har jag äntligen samlat de flesta av dem jag älskar, så det skulle se illa ut om jag nu bara försvann ner i de skummande bränningarna i medelhavet.
Nu blir det lunch hemma. Carbonara för nio, lagat på en trinett. Det går. Allt går. Allt är riktigt bra!
/Richard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar