onsdag 8 augusti 2012

The very, very last day of sunshine

Det är vår sista dag i paradiset för den här gången. På vår morgonpromenad hamnade vi på Marias Ouzeria i den lilla hamnen längst ut på Koufonissis strandpromenad. Jag ville verkligen äta frukost här förra sommaren, men det blev inte av. Ingen pratar engelska, men vi serveras en fantastisk frukost och utsikten är alldeles, alldeles underbar..

Vi packar våra ryggsäckar och checkar ut, ett litet stop på Kalamia för varsin kall öl och en internetuppkoppling mot verkligheten.
Richard biter i det sura äpplet idag och vi har några timmar på stranden mitt i byn innan superjet-färjan ska ta oss till Santorini via Amorgos på eftermiddagen.
Stranden är som en enda stor swimmingpool med kristallklart vatten och silkeslen sand. Richard gör sig små ärenden in mot byn för att hämta kalla, nödvändiga drycker då och då, sköter sig riktigt bra! Vi brukar skåla för att vi inte är gifta, men idag, om han inte redan vänligt avböjt det fantastiskt flotta erbjudandet att bli min fru, hade jag kanske gjort ett nytt försök! ;-)

Vi ska ta en sista grekisk middag på hamntavernan (där Simon förra året myntade begreppet  "dit småkrypen kommer för att dö") och bara frossa i favoriträtter och hoppas på att båten ska ta oss till Santorini över lugna vatten.

Vi ses hemma!

tisdag 7 augusti 2012

Var är alla barnen?


Idag har vi ännu en skön och lat dag, den sista, innan hemresa. De här perfekta dagarna i paradiset, när livet är så obeskrivligt bra att det nästan inte är sant, är lite tråkig läsning i längden är jag rädd.

Men det är en sak vi funderar över...
Var är alla barnen?
På Amorgos såg vi de lokala barnen fiska från kajen, leka kurragömma bland gator och gränder och dra runt i stora skaror fulla med lek och bus på kvällarna. Men var är alla de inhemska barnen här på Koufonissi?
Private investigator Lindquist/Sand känner instinktivt att här finns en gåta som behöver lösas. Kanske skickas de bort till någon annan paradisö och hämtas hem när alla turisterna åkt hem till sina egna kalla länder? Hur som helst, vi är övertygade om att vi har svaret på gåtan rakt framför näsan. Nu ska vi bra beställa in lite mat och vässa hjärnorna...


måndag 6 augusti 2012

Familjeföretaget?

Vi har hittat en massa schyssta prylar och funderar på att öppna en liten båtshop och stanna för alltid. Bra ide? Eller vad säger ni, ungar?

Avslutar resa med repris på Koufonissi


Vi gick upp klockan fem i morse och mönstrade på Blue Star färjan så att vi kunde njuta av soluppgången ordentligt.











Framme i hamnen på Koufonissi en timme senare, blev vi först lite besvikna. Så platt här är? Jämfört med Amorgos, som verkligen är de höga berg- och djupa dalarnas ö. 

Lagunen Por
En tidig promenad på välkända små gränder, frukost, ett snabbstopp vid baren Kalamia och möte med gamla vänner från förra året, och så vidare till fots, längs havet och de gyllene, ännu folktomma stränderna, ut till den glittrande lagunen Pori och sen till den gömda stranden. Nu känner vi oss hemma igen och har bytt klippbad och härliga dyk mot Paradisets sandstränder!
Pori, Koufonisia

Richard på den gömda stranden
Den gömda grottstranden är verkligen unik. Den nås bara genom att runda en klippavsats mot havet. Stranden ligger innesluten i en grotta och vattnet sköljer in genom en öppning från havssidan.

Nu sitter vi åter på Kalamia, saknar våra barn oerhört, men njuter några sista dagar i Paradiset.

Ett fönster mot evigheten





söndag 5 augusti 2012

Affärerna blomstrar

Efter noga övervägande har vi bestämt oss för att sälja den andra familjebilen också..
Mycket välutrustad, Avantgarde, sports edition. Nyligen servad. Nybesiktigad utan anmärkning. Nya sommardäck på femekrade 17" aluminiumfälg. Aluminium inredning, svart helläder och skålade sportstolar. Elektriskt inställbart förar- och passagerarsäte med minne, elhissar, elglastaklucka, komfortklimatanläggning, treekrad, läderklädd sportratt med multifunktion, walk me home belysning, färddator, regnsensor, servostyrning och belysning under framdörrar, mm.

Enormt trevlig och rolig bil!

Apropå det... båten gick direkt, så Richard låter hälsa att ni kan sluta ringa på den nu.
Och Tina har lagt handpenning på bilen så det är i det närmaste klart. Hon ska bara kvista över och okulärbesiktiga. ;-)

Förbjuden frukt?

The donkey trail
Idag gick vi och badade. Till Agia Anna. Eller uppför berget, ned på andra sidan, tillbaka UPP för samma berg och så NER igen...

Vi tog den vindlande åsnestigen upp. Det var varmt och nästan vindstilla, men vi hade en omelett special som väntade där uppe på oss och med rätt motivation kan man bestiga berg, bokstavligt talat.
Vid frukostbordet fick vi sällskap av en ihärdig liten kattracka som till slut hängde i framtassarna på vårt frukostbord och dinglade. Tursamt nog kom det grekisk-ortodoxa prästerskapet till vår undsättning. Med ett bestämt "Gato" och en åthutande pekning av Guds förlängda finger kunde vi avsluta vår frukost ifred.

Mätta och belåtna började vi vår vandring nerför berget mot Agia Anna och uppfriskande klippbad.
Det ser inte så långt ut, när man står där uppe och tittar ner, men vägen som ska traskas i 40-gradig värme löper fram och tillbaka utmed berget som zickzackränderna på en huggorm.
Vattnet är kristallklart och så intagande intensivt blått så det är mödan värt. Och väl nere så ser man hur Panagia Hozovitissa, klostret, naglar sig fast på bergsväggen. Man skulle kunna bli religiös för mindre.

Agia Anna och Panagia Hozovitissa
Nybadade och saltstänkta kisar vi upp mot berget som än en gång ska bestigas. Det är varmare nu. Vi får den här snilleblixten att vi ska gena lite. Vi borde ju kanske ha lärt oss vid det här laget att våra genvägar allt som oftast blir senvägar, men när vi står där nere och tar sikte mot toppen dit vi ska, så känns det ändå som en lysande idé.

Agia Anna, halvvägs upp eller ner.
Vid Agia Anna har munkarna en liten trädgård. En prunkande oas med ett litet vitkalkat kapell mitt i allt det gröna.
Vår samlade logik säger vid den här tidpunkten att det borde finnas en stig uppför berget. Inte snavar väl munkarna i kaftan hela den lååånga vägen nedför berget för att skörda paradisets frukter?

I och för sig så har herrens tjänare en arbetsdag som börjar med bön och kyrkliga cermonier klockan tre på morgonen, avbryts för frukost halv åtta och sedan klosterbesökare fram till halv ett. En snabblunch innan det ska mässas igen fram till klockan fem och efter det tar klostret åter igen emot besökare till halv åtta. Då vankas det kvällsmat i klostret och klockan åtta till elva är det återigen dags för kyrkliga ritualer. Sen väntar fyra timmars stärkande vila innan det är dags att stiga upp och börja om från början.
Om man dag in och dag ut, år efter år, pallar det arbetsschemat så har man kanske hjälp av högre makter även för transport uppifrån klostret och ner till trädgården.

Hur som helst, vi närmar oss försiktigt klosterträdgården, spanar efter en bra stig, men ser inget som känns så där överdrivet promenadvänligt.
I trädgården arbetar en gammal man. Han rör sig sakta mellan vackra rader av bönor och tomat-plantor. Han ser ut som att vara hämtad direkt ur yoghurtreklamen och han vinkar åt oss, pekar, vill att vi ska komma in i hans trädgård. Pekar igen.

"Går stigen kanske genom den lilla trädgården? Så måste det nog vara.
Men springer folk verkligen genom munkarnas trädgård lite hur som helst? Vad säger munkarna om det?"

Mannen pekar igen, ivrigt, vinkar åt oss att stiga in, så då gör vi det. Kryssar försiktigt mellan gurka och zuchini. Följer den utpekade riktningen. Nej. Här finns ingen stig. Vi vänder oss försiktigt och tittar mot mannen som nickar och manar oss vidare.

"Är det här stigen? Jaha, kanske.. "

Vi följer stenmuren och kommer upp på samma terass som den gamle. Han ser att vi inte förstår och kommer sakta linkades mot oss, tar stöd mot sin käpp. Säger något som vi inte förstår. Plockar något som ser ut som svarta oliver från ett litet träd, stoppar dem i munnen och vill att vi ska göra lika.

"På riktigt? Och vi som precis googlat allt om oliver vet att oliver minsann inte äts direkt från trädet. Hur avböjer man på ett fint sätt?"

 Mannen sträcker fram de blåsvarta frukterna mot mig, stoppar en i munnen, spottar ut en kärna, visar att det går att äta. Visar mot grenen. Då ramlar poletten ner. Det är nu många år sedan herrarna i hembygdsföreningen hemma, i ett obevakat ögonblick, gick lös på krikonlunden och i det närmaste utplånade den, men det här, det här är krikon! Krikon från munkarnas egen lilla krikonlund. "Krikon", säger jag lättad. "Det är krikon, Richard!" Tar ett par söta frukter ur mannens hand, smakar. Ljuvligt!

Den gamle mannen vill att vi ska plocka mer, ta så mycket vi vill, det förstår vi. Han säger något mer som låter som rena grekiskan, vilket det ju naturligtvis också är... Han ska visa oss vägen sen? När vi har plockat så mycket vi vill ha? Så är det nog.
Här står man i bikini och plockar krikon i munkarnas trädgård... Ja, det var ju precis vad man trodde att man skulle göra i morse när man vaknade...
Vi ler och plockar, fyller en liten påse och den gamle ser nöjd ut. Han vinkar igen, pekar. Stigen? Nickar. Vi kliver försiktigt över pumpa och melon. Mannen pekar upp mot berget och vi tror att han menar att vi ska ta oss uppå nästa lilla terass, kanske går stigen vidare där?
Han skakar på huvudet, ögonen ler vänligt, handen vinkar åt oss att följa, pekar mot grinden till trädgården. Framme vid grinden böjer han sig på sitt gammelmansvis och tar upp något ur en korg. Så trycker han varsin gurka i näven på oss, pekar på grinden, upp på berget, visar med gester; Dricka, vi måste dricka mycket! Vi tackar på vårt klumpiga skandinaviska sätt för gurkan och kliver ut ur trädgården igen.

Här finns ingen stig. Möjligtvis har getter utfört balansakter av oanat slag på det branta berget, men vi gör ett försök iallafall. Det är ruskigt brant, lösa stenar glider under skorna och det är varmt, olidligt varmt, till och med i bikini.
Efter några minuter når vi upp till en liten platå, vi stannar upp och tittar ner. Jag höjer armen och vinkar till den gamle långt där nere. Han lyfter sin arm och vinkar tillbaks.
Till slut når vi vägen ovanför. Svetten sprutar Vi tittar på våra gurkor och hugger in. Vi har över halva vägen kvar uppför berget, utan de här gurkorna klarar vi det aldrig!

Nöjda når vi Chora uppe på berget för andra gången idag. Nu är det bara att klättra ner!

På nedfärden stegar vi om en stor grupp franska proffsvandrare i fotriktiga kängor, med vandringsstavar och rättförs utrustning med allt vad det innebär. Vad de inte vet är att med gurka kan man gå hur långt som helst. De gapar förvånat när de blir omkörda av ett par färgglada badbyxor och en svart bikini.

Kvällen avslutas med brakmiddag på favoritrestaurangen. Vi frågar efter get. Den är precis, precis slutsåld... Rackarns! Vi får ta vårt straff en annan dag. In bärs Tzatziki, bröd, lamm i citonsås, fried calamari, baked fetacheese och spenatsallad, ouzo och grekiska ölen Mythos.
En alldeles sagolikt minnesvärd dag!

Nu säger Richard att jag måste komma ut och hjälpa honom. Han håller på att bli uppraggad av ett gäng fransyskor. Tänk att man ska behöva hjälpa till med allting!

lördag 4 augusti 2012

Skynda fynda!

Richard vill inte att vi säljer bilen förrän det är absolut nödvändigt, men jag tänkte så här: Om vi får båten såld och kan köpa oss ett flott ställe här på Amorgos, då vore det väl fint om vi kunde skicka efter barnen?
Bra familjebil, i nyskick, knappt körd. Underredsbehandlad. AC. Takräcke och nya vinterdäck medföljer. Ingen prutmån.