torsdag 27 juni 2013

Konsten att packa lätt..


Vi har gjort det här förut. Vi KAN packa lätt. 

Och ändå... Två par skor? Det har ju räckt fint med ett par alla andra resor?

Två koftor och en lite tjockare tröja..? Ja.. DET var ju nödvändigt... Klockan är nio och det är redan trettio grader varmt. I Skuggan.

En klänning med trasigt blixtlås? Ja. Den känns ju klockrätt...

I packningen har Richard också en av våra rejälare köksknivar. Det ser lite våldsamt ut när han sliter upp den  ur ryggsäcken. Jag tycker väl att det är lite onödigt och att man gott kan ta seden dit man kommer och använda sig av universalverktyget slö sked, men jag måste ändå bekänna att kniven underlättar köksbestyren här i paradiset.

Snuset måste ju med och en rulle eller två väger ju inte så mycket? Och vartefter dosorna förbrukas så byts ballasten ut mot vackra stenar och snäckor och andra skatter som ju heller inte väger just någonting...

onsdag 26 juni 2013

Och ett besök på sjukan...

Kouffonissi allmänna sjukhus.. och..hmm..ambulansen...
Vi borde kanske skaffa egen husläkare här på Kouffonissi...

Idag är det Alvas tur. Hon vaknar med örvärk.
Alva och jag avlägger besök på Kouffonissis sjukstuga. Väntrummet består av fyra röda plaststolar längs den vitkalkade väggen. Det ser ut som att de stått där några säsonger i solen.
Annorlunda, men vi blir snabbt uppropade av öns ende läkare och vänligt invisade i det lilla undersökningsrummet.

Efter grundlig undersökning fastslås öroninflammation precis som vi väl misstänkte hela tiden, och ett snabbt samtal hem till mamma i Sverige för att kontrollera att ingen läkemedelsallergi föreligger så får vi direkt en penicillinkur utskriven.

Otur... Alva är ordinerad skugga och inga dyk i blåa hav på några dagar. Men inget ont som inte har något gott med sig. Ny hatt måste man ha. Naturligtvis. Så man kan röra sig obehindrat i helskugga. Och Lillfaran måste naturligtvis också ha en hatt. Kan man tänka. Det är väl någon slags stödauktion. Eller bara ett listigt tilltag för att utnyttja situationen till max...


Djärva hopp i djävulens öga

Disa
PLASK!
Saga
PLUMS!
Alva
PLOPP!

Kouffonissi



tisdag 25 juni 2013

Smakfullt snett

Smakfullt snett. Richard skrattar sitt soligaste skratt, men jag är fast övertygad om att jag just myntat den mest geniala uttryck för att beskriva något man älskar i all sin enkelhet och brist på fulländning, men som ändå är absolut fantastiskt charmfullt.
Smakfullt snett. Minns var ni hörde det först! Snart står det i vartenda heminredningsmagasin värt namnet.

Jag vill berätta varför jag älskar Kouffonissi.

Jag älskar Kouffonisi för de vänliga människornas skull, för de fårade männen med en lös hund i släptåg och de vackra grekiska gamla kvinnorna som jag möter tidigt på morgonen på väg till bageriet.

Jag älskar Kouffonissi för skrattet och glädjen det väcker hos barnen.

Jag älskar Kouffonissi för de fantastiska stränderna. För den gömda stranden, för Lagunen Pori, för djärva hopp ner i djävulsögat, för sandstränder som Finikas.

Jag älskar Kouffonissi för vännerna vi lärt känna här.

Jag älskar Kouffonissi för att det, trots nya hotellbyggen, fortfarande har en stolt själ. Här är rent och fint och människorna är stolta över sin ö.

Och jag älskar Kouffonissi för det smakfullt sneda. Kanske mest för det. För det är så med människor och platser som man älskar. Det sneda och vinda, det som är baksidan och det som inte är alldeles perfekt gör det man älskar absolut fulländat.

Favorit i repris

Efter att ha kraftigt blåst i flera dagar så mojnar plötsligt vinden. Det är resdag och vi ska ta den lilla lokala färjan Skopelitis Express (Skopan) till nästa ö. Kanske finns det en mening med allting. Kanske var det meningen att jag skulle kräkas tarmarna ur mig så att resten av familjen får en behaglig båttur till Kouffonissi. Ja. Det känns som en tillräckligt ädel beskrivning av det illamående tillståndet.

Vi tar bussen in till Naxos stad och hittar ett bra tillhåll med WiFi och fantastisk utsikt över hamnen för några timmars väntan på båten. Internettet är väl i det närmaste obefintligt och tonårshäxorna mulnar, åskan drar in trots att det inte finns ett moln i sikte. Inte ens nygjorda doughnuts on the house muntrar upp prinsessorna.
Muntergökarna
En nyckelpiga landar på mitt knä. Och då får man en önskan, det vet ju alla och jag önskar, önskar att tonårshäxorna ska börja skratta igen.

Skopelitis är ett litet rederi som dagligen traffikerar öarna i Småcykladerna. Om det inte blåser för mycket förståss. Och kanske, kanske har vi sagt till barnen att de svetsar ihop de största hålen i hamn, att kaptenen nog gjort det här förut, att han bara dricker ouzo på måndagar - är det måndag idag??-och att om båten inte längre vill flyta så räddar de snälla mammor och pappor först och tonårshäxor sist. Kanske.

Det är en fantastisk dag, solen strålar, havet är alldeles blankt. Skopan tar oss saktmodigt och säkert tuffande ut från Naxos hamn. Och om jag inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att de där tonåringarna ler? Är det våra ungar som sitter där med benen ut över relingen och sjunger och skrattar?
Havet är så ljuvligt blått och stänker salt, solen gassar från en klarblå himmel och då, just då klyvs vattenytan av två blänkande och lekfulla delfiner, som slår följe med oss nästan hela vägen till Skopans första stop på Iraklia. De dansar fram, det är så vackert och som en levande bild av total frihet och lycka.

måndag 24 juni 2013

Vi har lämnat Ove vid poolen

En man som heter Ove. Har vi lämnat vid poolen. Han kommer säkert hitta något att bråka om, men vi tror det blir bäst så. Och när allt kommer omkring, är det en ny dag att dö på imorgon...

Vi uppskattar systemet med lämna en bok, ta en ny och därför blir Ove kvar här. En roman om kärlek, ordentliga verktyg och vikten av att alltid köra SAAB.

Roligt, kärleksfullt och lite tänkvärt. Levande beskrivningar och lite må bra-känsla. Lite som hundraåringen som försvann fast en helt annan typ av berättelse. Men ändå, en bra historia.