Efter att ha kraftigt blåst i flera dagar så mojnar plötsligt vinden. Det är resdag och vi ska ta den lilla lokala färjan Skopelitis Express (Skopan) till nästa ö. Kanske finns det en mening med allting. Kanske var det meningen att jag skulle kräkas tarmarna ur mig så att resten av familjen får en behaglig båttur till Kouffonissi. Ja. Det känns som en tillräckligt ädel beskrivning av det illamående tillståndet.
Vi tar bussen in till Naxos stad och hittar ett bra tillhåll med WiFi och fantastisk utsikt över hamnen för några timmars väntan på båten. Internettet är väl i det närmaste obefintligt och tonårshäxorna mulnar, åskan drar in trots att det inte finns ett moln i sikte. Inte ens nygjorda doughnuts on the house muntrar upp prinsessorna.
 |
| Muntergökarna |
En nyckelpiga landar på mitt knä. Och då får man en önskan, det vet ju alla och jag önskar, önskar att tonårshäxorna ska börja skratta igen.
Skopelitis är ett litet rederi som dagligen traffikerar öarna i Småcykladerna. Om det inte blåser för mycket förståss. Och kanske, kanske har vi sagt till barnen att de svetsar ihop de största hålen i hamn, att kaptenen nog gjort det här förut, att han bara dricker ouzo på måndagar - är det måndag idag??-och att om båten inte längre vill flyta så räddar de snälla mammor och pappor först och tonårshäxor sist. Kanske.
Det är en fantastisk dag, solen strålar, havet är alldeles blankt. Skopan tar oss saktmodigt och säkert tuffande ut från Naxos hamn. Och om jag inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att de där tonåringarna ler? Är det våra ungar som sitter där med benen ut över relingen och sjunger och skrattar?
Havet är så ljuvligt blått och stänker salt, solen gassar från en klarblå himmel och då, just då klyvs vattenytan av två blänkande och lekfulla delfiner, som slår följe med oss nästan hela vägen till Skopans första stop på Iraklia. De dansar fram, det är så vackert och som en levande bild av total frihet och lycka.