tisdag 25 juni 2013

Smakfullt snett

Smakfullt snett. Richard skrattar sitt soligaste skratt, men jag är fast övertygad om att jag just myntat den mest geniala uttryck för att beskriva något man älskar i all sin enkelhet och brist på fulländning, men som ändå är absolut fantastiskt charmfullt.
Smakfullt snett. Minns var ni hörde det först! Snart står det i vartenda heminredningsmagasin värt namnet.

Jag vill berätta varför jag älskar Kouffonissi.

Jag älskar Kouffonisi för de vänliga människornas skull, för de fårade männen med en lös hund i släptåg och de vackra grekiska gamla kvinnorna som jag möter tidigt på morgonen på väg till bageriet.

Jag älskar Kouffonissi för skrattet och glädjen det väcker hos barnen.

Jag älskar Kouffonissi för de fantastiska stränderna. För den gömda stranden, för Lagunen Pori, för djärva hopp ner i djävulsögat, för sandstränder som Finikas.

Jag älskar Kouffonissi för vännerna vi lärt känna här.

Jag älskar Kouffonissi för att det, trots nya hotellbyggen, fortfarande har en stolt själ. Här är rent och fint och människorna är stolta över sin ö.

Och jag älskar Kouffonissi för det smakfullt sneda. Kanske mest för det. För det är så med människor och platser som man älskar. Det sneda och vinda, det som är baksidan och det som inte är alldeles perfekt gör det man älskar absolut fulländat.

Favorit i repris

Efter att ha kraftigt blåst i flera dagar så mojnar plötsligt vinden. Det är resdag och vi ska ta den lilla lokala färjan Skopelitis Express (Skopan) till nästa ö. Kanske finns det en mening med allting. Kanske var det meningen att jag skulle kräkas tarmarna ur mig så att resten av familjen får en behaglig båttur till Kouffonissi. Ja. Det känns som en tillräckligt ädel beskrivning av det illamående tillståndet.

Vi tar bussen in till Naxos stad och hittar ett bra tillhåll med WiFi och fantastisk utsikt över hamnen för några timmars väntan på båten. Internettet är väl i det närmaste obefintligt och tonårshäxorna mulnar, åskan drar in trots att det inte finns ett moln i sikte. Inte ens nygjorda doughnuts on the house muntrar upp prinsessorna.
Muntergökarna
En nyckelpiga landar på mitt knä. Och då får man en önskan, det vet ju alla och jag önskar, önskar att tonårshäxorna ska börja skratta igen.

Skopelitis är ett litet rederi som dagligen traffikerar öarna i Småcykladerna. Om det inte blåser för mycket förståss. Och kanske, kanske har vi sagt till barnen att de svetsar ihop de största hålen i hamn, att kaptenen nog gjort det här förut, att han bara dricker ouzo på måndagar - är det måndag idag??-och att om båten inte längre vill flyta så räddar de snälla mammor och pappor först och tonårshäxor sist. Kanske.

Det är en fantastisk dag, solen strålar, havet är alldeles blankt. Skopan tar oss saktmodigt och säkert tuffande ut från Naxos hamn. Och om jag inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att de där tonåringarna ler? Är det våra ungar som sitter där med benen ut över relingen och sjunger och skrattar?
Havet är så ljuvligt blått och stänker salt, solen gassar från en klarblå himmel och då, just då klyvs vattenytan av två blänkande och lekfulla delfiner, som slår följe med oss nästan hela vägen till Skopans första stop på Iraklia. De dansar fram, det är så vackert och som en levande bild av total frihet och lycka.

måndag 24 juni 2013

Vi har lämnat Ove vid poolen

En man som heter Ove. Har vi lämnat vid poolen. Han kommer säkert hitta något att bråka om, men vi tror det blir bäst så. Och när allt kommer omkring, är det en ny dag att dö på imorgon...

Vi uppskattar systemet med lämna en bok, ta en ny och därför blir Ove kvar här. En roman om kärlek, ordentliga verktyg och vikten av att alltid köra SAAB.

Roligt, kärleksfullt och lite tänkvärt. Levande beskrivningar och lite må bra-känsla. Lite som hundraåringen som försvann fast en helt annan typ av berättelse. Men ändå, en bra historia.

Pooldispens


Igår skulle vi egentligen haft en resdag. Båtbiljetter köpta, busstider kollade..
Till flickornas stora glädje och på min bekostnad, skulle man kunna säga, så stannar vi ett par dagar till i paradiset på Villa Romantika och lever poollivets glada dagar.

En misstänkt matförgiftning har satt tillfälligt stop för båtluff. Vår värdinna har bistått oss på bästa sätt; skjutsat Richard till det lokala Apoteket och hjälpt honom skaffa nån grekisk hokuspokusmedicin - som för allt vad jag vet precis lika gärna skulle kunna vara stolpiller för kameler- och erbjudit sig att skjutsa mig till sjukhuset om kamelmedicin
inte biter på oss nordmän.

Vi har en vilodag till här, Richard har släpat runt mig på en lång strandpromenad nu på morgonen. Vi har gått runt bukten från vår fina strandstrand här på Plaka och vidare längs stränderna som ligger i direkt anslutning till varandra. Man vet inte när den ena stranden slutar och den andra börjar.
Det går inte så fort, även om jag är mycket bättre och jag är glad att jag inte behöver släpa runt på ryggsäcken idag heller.

Vila idag. Imorgon drar vi vidare mot nästa ö.

fredag 21 juni 2013

The official Day of the Great Nutella-games

De säger att det är midsommarafton idag, men det har vi inte märkt särskilt mycket av.

Förmiddagen inleddes med en lång strandpromenad, frukost och poolbad.
Därefter den prestigefyllda Nutella-kampen. Man kunde välja att när som helst ta sin Nutella och gå eller satsa igen för att dubblera Nutella-insatsen. Jag behöver kanske inte nämna att Mr Lindquist upparbetat en ganska stor Nutellaskuld?
Glada deltagare i Nutella-kampen
På eftermiddagen bestämde vi oss för att ta bussen in till Naxos Stad. Vi besökte det gamla castrot och fick en guidad tur i det norra tornet från 1200-talet. Det byggdes ursprungligen i vaktsyfte för soldater eftersom Medelhavet kryllade av pirater och annat löst folk, men byggdes sedan på med en våning för att hysa en fransk och en venitiansk adelsfamilj.

Upptagen med att fota- tagen på bar gärning.
Efter vår lilla kulturella och allmänbildande lilla aktivitet - vad gör man inte för barnens skull?-vandrade vi omkring i Old Town en stund. Flickorna var i shoppingtagen och Richard och jag lyckades tigga lite småmynt av förbipasserande medan vi satt på trottoarkanten och väntade ut dem.
Den prestationen var vi naturligtvis mäkta stolta över, medan flickorna inte var fullt lika roade. De kommer säkert på bättre tankar när de ser att det nästan räcker till en fotlänk till!
Hur som helst, med vår tiggarinsats kom två insikter: 1. Vi har nu varit på luffen så länge att det är dags att börja tvätta upp kläder och 2. Att vi inte har så stor fallenhet för tiggargeschäftet. En man på en intilliggande restaurang skyndade fram och kastade åt oss en tom glassbägare att lägga slantarna i och sa åt oss att vi måste bli mycket bättre organiserade om vi vill lyckas i branschen...
Portara, Naxos Stad

Sedan tvingade vi barnen att klättra upp till Portaran som påstås vara en lämning av det påbörjade bygget av ett Apollontempel för ca 2500 år sedan.
Vi försökte att hedra de svenska färgerna med en liten improviserad "små-grodorna-ritual" runt Portara så här dagen till ära, men den fick inte heller riktigt den uppskattning som den förtjänade.

Det är svårt med tonåringar... Ena stunden vill de fira midsommar, men erbjuder man små grodorna på allmän plats... ja, då är inte det bra heller... Nu har de i allafall gått ner till havet för ett kvällsdopp... Eller så försöker de simma härifrån..






Befriending The Greek

Människorna här på Naxos är vänliga och hjälpsamma. De tycker om stora familjer och eftersom vi reser med tre glittrande små prinsessor så faller vi tveklöst under den kategorin.

När vi går på restaurang är det inte en fråga OM utan hur snart någon av servitörerna närmar sig vårt bord för att säga: "Hello, what's your name?" till Disa och så får vi alla gratis efterrätt.

Igår lyckades flickorna även charma till sig en nybakad sockerkaka av vår värdinna.

Bästa rådet idag: Res inte utan ungarna!

torsdag 20 juni 2013

Är..det..en..pool???

Medan barnen badade i havet gav vi oss ut på rumsjakt. Vi bestämde oss ganska snabbt för Villa Romantika.

Och kanske, kanske sa vi till barnen att det nya stället saknade dusch och toalett... Och att kackerlackorna var stora som taxar... Men att stanken från restaurangernas soptunnor på bakgården var nästan uthärdlig..
Fröken MorgonTrött bleknade. Vandrande Åskmolnet och Lillfaran, som erfarit liknande miljöer i en tidigare rumsupphandling med sin mor på Antiparos, bönade och bad. Kanske att Sofias pensionat inte var så hemskt ändå.

Effekten av det vi målade upp förstärktes av själva flyttmomentet. Naturligtvis hittade vi något som nog-var-kanske-kunde-eventuellt-men-förmodligen-inte vara en genväg. Och är det något som Mr Lindquist har svårt att motstå här i livet så är det möjligheten av en genväg och ett äventyr. Det är lite Huckelberry Finn över det hela.
Glad och uppspelt leder han det miserabla sällskapet i trettiogradig värme och full packning över små skräpiga bakgårdar, längs smala, i det närmaste obefintliga små djurstigar, klättrar över murar och kryper genom taggbuskar. Det var varmt, det var dammigt, det var eländigt helt enkelt..

De små liven vet inte vad de ska tro när Mr Lindquist gläntar på grinden till Villa Romantika. vad menar han? Vandrande Åskmolnet lutar sig försiktigt fram. Osäkert och tvivlande kommer orden över hennes läppar: "Är.. det..en..pool???"
Villa Romantika, Naxos
Hur onödigt som helst. En pool. Med femtiotalet meter till jättebadbaljan Medelhavet, men visst, inget ger så lättförtjänta pluspoäng som en tillfällig bostad med poolområde!